Den svenska säckpipan

Måste man tillverka sina rörblad själv? Nej, du kan antagligen köpa färdiga rörblad av din säckpipstillverkare. Men alla säckpipare behöver kunna justera, dvs stämma, sina rörblad, och för att riktigt förstå hur det fungerar (se avsnittet om stämning) bör man i alla fall känna till principerna för hur man gör rörblad. Dessutom känns det betydligt bättre att experimentera med sina rörbladsinställningar, om man vet att man vid behov kan tillverka ett nytt.

Rörbladet är källan till säckpipans (o)ljud. Traditionellt görs det i ett stycke - det är en cylinder av vass där man skurit ut en tunga. När luften passerar röret vibrerar tungan, vilket genererar ljudet.

Det traditionella materialet är vass, alltså, även om andra material också har använts. Bark av fläder, till exempel. Den enda lämpliga vass som växer i Sverige, bladvass (Pragmites australis) är tyvärr ganska bräcklig och fuktkänslig, så jag och många andra föredrar att göra rörbladen av medelhavsvass (pålrör, Arundo donax). Medelhavsvass växer inte i Sverige, men man kan beställa från vassodlingar i Sydeuropa (Frankrike och Spanien, till exempel). Denna vassort används till nästan alla rörbladsinstrument så det finns faktiskt en ganska stor marknad. Jag vill särskilt rekommendera Alliaud Roseaux som vid det här laget börjar bli van vid svenska säckpipare som beställer vass i (för honom) ovanliga dimensioner.

När jag började spela säckpipa, gjorde jag mina rörblad på det gamla traditionella sätter, enligt Leif Erikssons anvisningar. Det betyder att jag gjorde dem i bladvass, nedåtskurna med gördel och stämtråd. Se röret till vänster i bilden här intill. De tekniska termerna förklaras senare.

1995 träffade jag Alban Faust, som gör uppåtskurna rörblad i Arundo donax, utan varken gördel eller stämtråd. Se rörbladet till höger i bilden. Detta visade sig fungera betydligt bättre för mig.

Numera gör jag mina rörblad enligt en sorts medelväg mellan dessa två, fast jag ligger betydligt närmare Albans stil än Leifs. Jag gör uppåtskurna rör i Arundo donax, som Alban, men jag använder också (ofta) gördel och stämtråd (som Leif). Fast gördeln och stämtråden är bara komplement i mitt fall, de är inte nödvändiga delar av rörets konstruktion (för nedåtskurna rör är de ofta det).

Hur man börjar

Vass är ihålig och växer i segment (celler), åtskilda (också på insidan) av noder. Väggarna mellan segmenten (cellväggarna) är i medelhavsvass oftast lufttäta. Bladvassens cellväggar är det normalt inte.

Om man köper vass från en odlare, brukar man få den uppskuren i segment, så att ena änden är stängd (av en nod) och den andra änden är öppen. Det är just så vi vill ha det. Segmentet ska vara lika tjockt som innerdiametern i pipan, eller något tjockare. För de flesta svenska säckpipor betyder detta lite drygt 6 mm.

Spelpipa och rörämnen

Hela rörbladet, mätt från noden till den öppna änden, ska vara 50-55 mm långt. Normalt måste jag korta av röret. Jag skär då med en vass kniv runt hela röret flera varv (jag håller kniven still och rullar röret mot eggen) tills jag nästan kommit igenom väggen. Sedan bryter jag av röret vid skåran.

Om nodänden inte redan är lufttät tätar jag den med lack. Vanligt julklappslack fungerar utmärkt. Men medelhavsvass har nästan alltid lufttäta noder. Jag gör rent insidan av röret också, med ett 4mm-borr.

Att skära till tungan

• Nedåtskurna rör har tungans rot nära den öppna änden av röret, vilket betyder att sprickan kan råka krypa upp med tiden (pga tungans vibrationer), i värsta fall så långt att tungan lossnar från kroppen. Nedåtskurna behöver därför en gördel vid tungans rot, som håller sprickan i schack. På uppåtskurna rör hindrar rörämnets nod sprickan att krypa upp. Noden hindrar dessutom mig från att råka skära för långt när jag skär ut tungan. Uppåtskurna rör kan ha en gördel ändå, av andra skäl, men den är alltså inte nödvändig.

• Så småningom ska jag röret stickas in i pipan, och det bör sitta ganska fast där. När röret sedan blir fuktigt sväller det, vilket skapar spänningar i den del av röret som är instucken i pipan. På ett nedåtskuret rör finns dessa spänningar alltså nära tungans rot, vilket påverkar hela tungan. Även detta är ett skäl att behöva den där gördeln. Uppåtskurna rör drabbas inte lika hårt, eftersom tungans rot sitter lång bort från källan till problemet.

• Att stämma en säckpipa görs genom att man justerar olika parametrar på röret - till exempel genom att flytta gördeln, om man har en sådan. Alla sådana justeringar har oönskade bieffekter. Men enligt min erfarenhet är dessa bieffekter starkare för nedåtskurna rör än uppåtskurna. Många av sidoeffekterna som kan uppstå är försumbara för uppåtskurna rör, medan man på ett nedåtskuret rör måste kompensera varje förändring med en annan för att trolla bort bieffekterna. Man bör dock komma ihåg att de flesta uppåtskurna rör görs i medelhavsvass och de flesta nedåtskurna i bladvass, vilket gör det svårt att avgöra om skillnaden beror på skärriktningen eller på materialet.

Nu skär jag ner (sågar) med kniven vid märket, tills jag nästan kommit igenom väggen. Innan jag kommer igenom, byter jag ut kniven mot ett rakblad och trycker ner med detta tills jag precis kan se rakbladets egg, om jag tittar in genom den öppna änden av röret. Medelhavsvass kan vara hård, och det kan visa sig svårt (eller till och med farligt) att komma igenom med ett vanligt, tvåsidigt, rakblad. Jag använder ensidiga rakblad, av den typ målare brukar använda för att skrapa bort färg från fönsterrutor. Det finns handtag för sådana rakblad också (se bilden ovan med verktygen).

Nästa steg är att knäcka upp tungan, dvs lyfta dess spets, genom att bända rakbladet mot den öppna änden av rörämnet. (Detta är ett kritiskt moment och det är inte alltid det lyckas.) Sedan skjuter jag försiktigt in rakbladet under tungan och använder det som hävstång när jag lyfter tungan ytterligare.

Man får se upp så man inte råkar skära bort material från kanterna - råkar man göra det kommer röret att läcka luft. Den sista biten lyfter jag för hand, utan rakblad. Sprickan ska gå upp så långt som möjligt mot noden.

Att jag inte skär, utan bara lyfter tungan, gör att sprickan kryper upp och följer fibrer i materialet. Det finns de som föredrar att skära, men jag tror (utan att ha något fog för det egentligen) att rörbladet blir mer tillförligt så småningom, om det får göra "som det vill".

Om man nu lyfter tungan och tittar in under den kan det hända att man hittar en litet frö. Det ser ut som en liten bomullstuss. Det tar jag bort i så fall.

Vid det här laget har röret blivit utsatt för en hel del våld, med allt skärande och bändande. Om jag inte har bråttom (det bör man inte ha), låter jag röret ligga i några timmar innan jag går vidare. När jag fortsätter har tungan "slappnat av" och sänkt sig lite närmare kroppen.

När röret fått vila ett tag, provblåser jag det genom att sticka in det med nodänden först nästan ända in i munnen (så att rörets tunga kan svänga fritt inne i munhålan). Så småningom, när rörbladet är färdigt, ska detta blåsande framkalla en gäll, stadig ton, något ovanför E (höga E på spelpipan, dvs tumhålstonen) (Ljudexempel). Sådana där partytutor som rullas ut när man blåser i dem låter ungefär likadant (och det är ingen slump - de har också ett rörblad av samma typ, fast i plast)

Men ännu låter rörbladet antagligen inte rätt, om det låter alls. Det finns två troliga orsaker till det - tungan kanske inte är lyft tillräckligt från kroppen och den kanske är för tjock (för styv).

Att tunna ut tungan

Om man gör sina rörblad av bladvass behöver tungan antagligen inte tunnas ut, men använder man medelhavsvass är det nästan säkert nödvändigt. Ljudet av ett rörblad som är för styvt/tjockt, om det låter alls, är hårt och rått och mycket högre i ton än det höga E vi siktar på att bara hamna straxt över.

För att tunna ut tungan, hyvlar jag av material från den med en vass kniv. Jag hyvlar utmed hela tungan, från roten till spetsen. Om man är rädd att hyvla av för mycket kan man skrapa med kniven istället. Det tar längre tid, men är säkrare.

Nästan det enda fatala misstag man kan begå när man gör rörblad är att göra tungan för tunn. I princip alla andra möjliga misstag är ångerbara - det går att göra saker för att återställa - men om tungan är för tunn har man problem. Ett lager av nagellack, penslat utmed tungan kan möjligen hjälpa, men förmodligen är det bättre att börja om från början.

Att lyfta fungan

1. Det traditionella sättet är att sticka in en stämtråd under tungan, oftast ett hår- eller tagelstrå, nära tungans rot. Detta hindrar tungan från att slå igen, och lyfter den också en aning (beroende på stämtrådens tjocklek). Som jag redan har antytt är jag inte rädd att införa en stämtråd, men i det här läget skulle jag göra på ett annat sätt.

2. Det andra sättet är att basa upp tungan. Detta gör man genom att lyfta tungan med fingrarna (mer än man egentligen vill ha den lyft) och värma den med en öppen låga. Ett eller två snabba pass, utmed hela tungans längd, med en cigarettändare bör räcka. När man sedan släpper tungan går den tillbaka mot kroppen men inte hela vägen. På samma sätt kan man tvinga ner en tunga som lyfts för mycket (genom att pressa den mot kroppen medan man värmer).

Om man lyfter tungan för mycket kan det hända att röret bli starkt och stadigt, men stämningen blir för låg. Röret kräver för mycket lufttryck och det börjar inte ljuda direkt när man blåser i det - man hör ett svagt väsande av läckande luft alldeles innan det börjar ljuda.

Ljudexempel

Leif Eriksson basar inte alls, tror jag. Vad jag vet använder han bara stämtrådsmetoden. Kanske (troligtvis) är det så att basning är mer riskfyllt om man använder bladvass. Alban Faust, å andra sidan, använder aldrig stämtråd (eller bladvass). Jag använder visserligen stämtråd ibland, men inte i detta läge, vid tillverkningen.

Varför jag använder gördel och stämtråd

När jag har gjort ett rör färdigt, det fungerar och stämmer bra i pipan, för jag in en väldigt tunn stämtråd under tungan. Tråden (jag plockar ett hårstrå från min arm) är så tunn att den inte har någon nämnbar påverkan på stämningen av röret, och i mitt fall är det inte heller meningen att använda stämtråden som stämningsmekanism senare. Det enda syftet är att hindra tungan från att slå lock när den blir fuktig. En fuktig tunga blir nämligen slappare än en torr och vill gärna gå tillbaka mot sitt ursprungsläge - utmed kroppen. Mitt tunna armhårstrå förhindrar detta.

Gördeln använder jag för snabba finstämningar. Men istället för vaxad tråd tar jag en plastring, avklippt från en plastslang med 5mm innerdiameter. Gördeln har fördelen att man inte behöver vara så exakt när man skär ut tungan (bestämmer dess längd). Jag brukar dessutom ibland impregnera mina rör genom att doppa dem i mandelolja. Detta gör tungan tyngre eftersom den suger åt sig lite av oljan (vilket är syftet med impregneringen) och jag kan behöva kompensera genom att med gördeln korta av tungan lite. Förresten, om du också vill impregnera dina rör, använd mandelolja eller olivolja, inte linolja! Linolja lämnar en hinna efter sig som kleggar igen röret.

Sammanfattning

1. Jag tar fram ett rörämne av vass, ca 6mm tjockt, med ena änden tillsluten av en nod, och kapar det till 50-55 millimeters längd, mätt från noden.
2. Jag markerar tungans spets 37 mm från noden. Om rörämnet har ett "öga" gör jag det på andra sidan.
3. Jag sågar med en vass kniv vid markeringen tills jag nästan kommer igenom väggen. Då ersätter jag kniven med ett rakblad och trycker ner tills eggen precis blir synlig från insidan.
4. Jag bryter upp tungan med rakbladet för att sedan använda rakbladet som hävstång när jag lyfter upp tungan. Sista biten lyfter jag för hand.
5. Jag låter rörbladet vila i några timmar.
6. Jag tunnar ut tungan så att den blir lagom styv.
7. Jag basar upp tungan, så den lyfts en bit från kroppen.

Några vanliga problem vid provblåsning av själva röret

Nästa steg är att prova röret i spelpipan. Se avsnittet om hur man stämmer sin pipa.