Den svenska säckpipan

Instrumentvård

På den här sidan samlar jag små praktiska tips om lite och varje, mest om skötsel av själva säckpipan. Peter Frodemo har bidragit till stora delar av denna sida, framför allt avsnitten om tätning och skötsel av säcken.

Säcktätning

Det är mycket viktigt att säckpipans säck är lufttät. Det ska över huvud taget inte gå att pressa någon luft ur en säck med igenkorkade öppningar. Även en mycket liten läcka kan snabbt göra det ganska jobbigt att spela och även påverka stämningen eftersom det blir svårare att upprätthålla rätt lufttryck.

Det finns många olika recept på tätningsmedel för att göra säcken lufttät. Här är ett recept som fungerar mycket bra.

  • I en välsorterad färgaffär köper du pärllim (benlim) och glycerin (glycerol). Atamon (konserveringsmedel, natriumbensoat) finns i livsmedelsaffären.
  • Ta två matskedar pärllim och häll i en burk. Klipp toppen av en ölburk eller använd en vanlig plastmugg.
  • Häll över vatten så att det täcker limpärlorna med ca 0.5 cm.
  • Ställ burken i en kastrull med sjudande vatten och rör om tills pärllimmet är helt upplöst. Lösningen skall nu ha en konsistens som ovispad grädde.
  • Tillsätt glycerin med förhållandet 1 del lim, 4 delar glycerin. Avsluta med ca en matsked Atamon.
  • Rör om och låt blandningen svalna en aning.
  • Plocka ur alla pipor ur säckpipan, plugga igen både spelpipans och bordunens infästningar med kork.
  • Häll ungefär 1.5-2 dl av blandningen i säcken, genom öppningen för mundockan. Gnid in tätningsmedlet noga i säcken och var extra noga med sömmarna och runt infästningarna.
  • Sätt i mundockan i säcken och blås försiktigt upp säcken. Blås inte upp den för hårt i början - bara så att insidorna inte ligger emot varandra.
  • När säcken inte vill suga upp mer tätningsmedel, ta ur korkarna och häng säcken upp-och-ner så att överflödigt medel kan rinna ut. Låt torka över natten och gärna nästa dag.

Om insidan på säcken klibbar lite när du provar den, var lugn. Det kan ta en eller två veckor innan det helt upphör. Din säck kommer inte att limmas ihop helt. Det tätningsmedel som blir kvar kan du förvara i en flaska eller burk med tätslutande lock. Om det står kallt håller det sig länge och kan användas igen efter en kort uppvärmning i vattenbad eller mikrovågsugn. Om du använder mikrovågsugn, värm stegvis, 5-10 sekunder åt gången. Medlet får inte bli för varmt.

Backventil

Säckpipans mundocka (munstycke) har en backventil i den ände som sitter i säcken. Denna ska hindra luft från att komma tillbaka ut genom mundockan och måste alltså vara lufttät i backriktningen. Två typer av backventiler är vanliga. En klassisk ventil i läder och en variant i gummi. Båda fungerar utmärkt, men läderventiler kan kräva lite mer underhåll för att hålla tätt.


Läderventil

Lädret kan hårdna med tiden och behöver mjukas upp ibland. Smörj in med mandelolja, olivolja eller liknande. En ventil som känns mjuk men ändå inte vill hålla riktigt tätt kan smörjas in med lite vaselin, så att den blir lite klibbig. Läderventiler fungerar ofta bättre om man klistrar på en halvcirkel läder till i den "fria" änden, så att den blir tyngre.


Gummiventil

Backventilen i gummi består av en "gummituta", påträdd på ett metallrör som sticker ut ur mundockans ände. Den är i princip underhållsfri och borde fungera i åratal (*). Det har å andra sidan nackdelen att det inte är så lätt att göra något åt eventuella läckor om de uppstår. I så fall är det enklare att bara byta ut den. Gummitutor av den här typen kan du köpa i hobbybutiker som säljer tillbehör till drakbyggare (de används till att skydda ändarna på stagen). Skär till "locket" med en vass hobbykniv eller ett rakblad.

Obs, när bilden ovan togs blåste jag luft genom mundockan för att locket skulle synas ordentligt, i öppet läge. Locket håller sig stängt i viloläge, och springan syns knappt.

(*) Mundockan i en av mina säckpipor har suttit fast som berg i säcken i 14 år när jag skriver detta - som tur är har jag aldrig behövt komma åt backventilen, den fungerar perfekt.

Hård säck

De flesta säckpipstillverkare använder kromgarvat skinn, som är ganska underhållsfritt, men det finns säckar i barkgarvat skinn och de kan hårdna med tiden. Vill du få liv i en gammal stel säck, gå till en sadelmakare och köp lite sadelolja.
  • Ta ur spelpipa och bordun ur säcken och korka igen infästningarna. Låt mundockan sitta kvar.
  • Om säcken inte är allt för stel, blås upp den (försiktigt om den är stel).
  • Gnid med handen in sadeloljan över hela utsidan av säcken och var noga med sömmarna.
  • Släpp ut luften och knåda säcken tills all olja trängt in i lädret.
  • Låt säcken vila några timmar.
  • Upprepa behandlingen om det behövs.
Varning: Att olja in säcken kan göra att den mörknar en hel del, och den kommer inte att släppa igenom fukt lika bra som den gjorde tidigare.

Vattenfälla

Rörbladens största fiende är fukt, och fuktigt blir det, i en munblåst säckpipa. Ett sätt att slippa många av de problem som uppstår pga fuktiga rörblad är att skaffa en bälgblåst säckpipa. Men det finns en annan enkel, mycket billig lösning som dessutom har fördelen att den är osynlig. Bygg en vattenfälla!

Idén är att man förlänger mundockan på insidan av säcken med hjälp av en plastslang. En del fukt kommer att kondensera mot innerväggarna av slangen, men den stora poängen är att luften kommer in i själva säcken långt bak, långt borta från rörbladen. På så sätt kommer säcken själv att fånga upp det mesta av fukten innan den kommer fram till rörbladen. Alltså, det är egentligen säcken som är vattenfällan här, inte slangen.

Effekten är nästan som att spela bälgblåst, dvs man kan ställa in sina rörblad så att de fungerar som bäst när de är helt torra. Det betyder att pipan bara är att plocka upp och spela på och inte kräver "uppvärmning" innan skalan stämmer. Ställer man in rörbladen så i en vanlig munblåst säck utan vattenfälla, stämmer pipan snabbt om sig när det blir fuktigt, men med en vattenfälla tar det ett bra tag (flera timmar, enligt min erfarenhet) innan man får stämningsproblem.

Har man en backventil av gummityp är detta väldigt enkelt att åstadkomma. Plocka bort gummitutan från mundockan, den sitter påträdd på ett metallrör, och trä på slangen istället. I andra änden sticker du in ett likadant metallrör, till hälften, så att du kan trä på gummitutan där istället.

Har man en backventil av lädertyp blir det lite knepigare, eftersom det då inte är lika lätt att flytta själva backventilen, men principen är densamma. Annars kan man ju på passa på tillfället att i samma veva byta ut sin backventil mot en gummivariant (rekommenderas). Vidga innerdiametern i änden av mundockan, så att du kan skjuta in (limma fast) ett metallrör med samma innerdiameter som resten av mundockan.

Vattenfällan har några nackdelar, men enligt min mening uppvägs de av fördelarna många gånger om. Det blir lite mer blåsljud när man fyller säcken med luft, och det blir lite trögare att blåsa eftersom röret är längre. Råkar man göra plastslangen för lång kan backventilen slå i bakänden på säcken och tillfälligt sluta fungera, men det är bara att kapa av en bit av plastslangen i så fall. Det blir inte heller lika lätt som det kanske var tidigare, att vika ihop sin säckpipa när man packar ner den. Mundockan vill inte gärna vikas in mot säcken, vilket jag dock själv tycker är en fördel eftersom jag ofta släpper den med munnen när jag spelar.

Gummiringar

För omstämning av enstaka fingerhål är det vanligt att man använder bivax. Det går bra, och för mer permanenta omstämningar använder jag också det. Men för hål man stämmer om ofta, som till exempel dur/moll-hålet under övre handens långfinger, eller nedersta hålet (låga E på en E/A-pipa), tycker jag att det blir lite bökigt. Samma sak med omstämningshål på bordunen.

Under många år har jag använt gummiringar istället, avklippta bitar av en cykelslang (tunn sådan, till racercyklar). Det fungerar bra, men har visat sig ha några nackdelar. Dels kan gummit, oftast svart, färga av sig på pipan och dessutom kan det för dur/moll-hålet uppstå läckor under långfingret när pipan är mollstämd. Färgen kan vara ett annat, estetiskt, problem. Cykelslangar finns i andra färger än svart, men cykelhandlare är liksom inte vana vid att folk bryr sig, så det är inte lätt att hitta andra färger.

Ett bättre alternativ, i alla fall för dur/moll-hålet, är att klippa ringar av lillfingret på en diskhandske - en vanlig billig sådan i gummi. Insidan av handsken brukar vara tunt fodrad i något vitt material. Jag vänder ringen ut och in, alltså med gummisidan mot pipan. På så sätt spelar färgen på gummit ingen roll, och ringen täcker dessutom hålet bättre. En sådan gummiring är tunnare än en cykelslang, så det blir inte samma problem med läckor som beskrivet ovan. Det kan å andra sidan vara lite pilligare att flytta ringen när man stämmer om - ringar av cykelslang kan man lätt skjuta upp och ner utmed pipan, det är inte lika lätt med de lite sladdrigare diskhandskeringarna. Därför har jag fortfarande en ring av cykelslang längst ner på pipan, eftersom jag ganska ofta vill kunna finstämma låga E med lillfingret medan jag spelar.

Det finns riktigt tunna handskar i latex, sådana man brukar använda på sjukhus till exempel, men ringar klippta av en sådan handske blir enligt min mening för sladdriga och ännu svårare att flytta runt.

Rörbladens livslängd

Musiker på andra rörbladsinstrument byter rörblad ofta. Oboister, till exempel, gör ofta sina egna rörblad och byter minst en gång i veckan. Men säckpipans rörblad kan hålla länge - hur länge är det ingen som vet. Två av mina rörblad (det till höger är ett av dem) är 14 år gamla när jag skriver detta. Det finns flitigt spelade rörblad till svensk säckpipa (även i svensk vass) som är mer än 25 år gamla.

Så, du lär knappast spela slut ditt rörblad och inte dör det av ålderdom heller. En olycka är troligare, och det kan hända vem som helst, när som helst. Så det är inte så dumt att hålla sina rörmakartalanger vid liv. Det är inte heller dumt att hålla sig med reservrör i lådan (och spela på dem regelbundet).

Skötsel av trädetaljer

När man just har tillverkat en ny säckpipa måste man behandla trädetaljerna på något sätt, för att de ska stå emot fukt bland annat. Vanligt är att man oljar in dem eller ytbehandlar dem, fernissar dem, med shellack eller liknande. Det finns de som säger att inoljade pipor bör oljas in på nytt ganska ofta, någon gång om året eller så, för att undvika risk för sprickbildning och liknande. Enligt min mening är detta en överdrift, och risken för sprickbildning närmast en vandringssägen.

Om din säckpipas trädetaljer är i något mjukare träslag - björk är vanligt för svenska säckpipor - och om de oljats in vid tillverkningen, kan det behöva göras om någon gång eller två under pipans livstid men knappast mer. Fernissade trädetaljer borde inte behöva ytbehandlas igen, alls. Själv har jag inte oljat in något instrument, över huvud taget, sedan 1995 och har ännu så länge inte märkt av några problem pga detta.

Men, om man nu vill olja in sina trädetaljer i alla fall, låt trädetaljerna bada i en blandning av lika delar terpentin och linolja (kokt). Svenska säckpipor byggs sällan i så hårda träslag att denna blandning inte kan tränga in i träet, men om du skulle ha trädetaljer i ebenholz, bubinga, african blackwood eller liknande, kan du prova en tunnare olja istället. Mandelolja, till exempel.

Oönskad resonans

Detta är ett problem som inte drabbar särskilt många, men det kan vara desto mer förvirrande för dem det drabbar - resonans mellan spelpipans och bordunens rörblad. Risken för att man råkar ut för detta beror på många saker, bland annat säckens form och hur nära varandra bordunpipan och spelpipan är infästa i den.

Om spelpipans och bordunens rörblad resonerar med varandra märker man det på att spelpipan plötsligt stämmer om sig om man slår av/på bordunen, eller på att bordunen inte går att stämma om. Ändrar man bordunpipans längd händer först ingenting, sen ingenting, sen stämmer den om sig rejält. En sorts ketchupeffekt. I båda fallen beror det på att resonansen har låst rörbladen vid en viss grundstämning. Om detta råkar vara rätt stämning är det ju bara en fördel, förstås, men sådan tur har man sällan.

Drabbas man av detta kan man prova att göra en liten justering av ett av rörbladen (helst bordunröret). Fungerar inte det kan man prova att byta ut ett av dem. Hjälper inte det heller, eller om man inte har några rörblad att byta med, kan man försöka ljudisolera säcken genom att trycka in en bit skumgummi i den.

Putt i lummu, gutt u ha

(Stoppa i fickan, bra att ha -- gutniskt ordstäv)

De flesta säckpipare jag känner är väldigt påhittiga personer, som ofta använder saker till annat än de egentligen är avsedda för. Ovan nämnda cykelslang och diskhandske, till exempel. Min verktygslåda är full med småprylar som är praktiska i olika sammanhang. Här är en lista:

  • tandtråd, björntråd och rörtejp, till lindningarna som anpassar piporna till säckens infästning.
  • tandpetare - för att peta ut eller finjustera vax som sitter i fingerhålen
  • vapenborste till luftpistol, ett 4mm borr eller en rundfil för motorsågskedjor, för att rensa ur piporna
  • pincett, behövs om man vill flytta på stämstråden (om du har sådana) när man justerar rörblad
  • o-ringar eller avklippta bitar av tunn plastslang, som gördel till rörblad
  • cigarettändare, för att justera rörblad och för att smälta (svetsa) fast vax vid mer permanent omstämning av fingerhål
  • avklippta fingrar från diskhandske eller cykelslang, för omstämning av fingerhål och bordun
  • hobbykniv, liten skärbräda, skjutmått, rakblad, lack, vass, för rörbladstillverkning
  • bivax, till rörblad och fingerhålsjustering

Olle Gällmo http://olle.gallmo.se olle@gallmo.se