Den svenska säckpipan
Instrumentvård
På den här sidan samlar jag små praktiska tips om lite och varje, mest
om skötsel av själva säckpipan. Peter Frodemo har bidragit till stora
delar av denna sida, framför allt avsnitten om tätning och skötsel av
säcken.
|
Säcktätning
Det är mycket viktigt att
säckpipans säck är lufttät. Det ska över huvud taget inte gå att pressa
någon luft ur en säck med igenkorkade öppningar. Även en mycket liten
läcka kan snabbt göra det ganska jobbigt att spela och även påverka
stämningen eftersom det blir svårare att upprätthålla rätt lufttryck.
Det finns många olika recept på tätningsmedel för att göra säcken lufttät. Här är ett recept som fungerar mycket bra.
- I en välsorterad färgaffär köper du pärllim (benlim) och glycerin (glycerol). Atamon (konserveringsmedel, natriumbensoat) finns i livsmedelsaffären.
- Ta två matskedar pärllim och häll i en burk. Klipp toppen av en ölburk eller använd en vanlig plastmugg.
- Häll över vatten så att det täcker limpärlorna med ca 0.5 cm.
- Ställ
burken i en kastrull med sjudande vatten och rör om tills pärllimmet är
helt upplöst. Lösningen skall nu ha en konsistens som ovispad grädde.
- Tillsätt glycerin med förhållandet 1 del lim, 4 delar glycerin. Avsluta med ca en matsked Atamon.
- Rör om och låt blandningen svalna en aning.
- Plocka ur alla pipor ur säckpipan, plugga igen både spelpipans och bordunens infästningar med kork.
- Häll
ungefär 1.5-2 dl av blandningen i säcken, genom öppningen för
mundockan. Gnid in tätningsmedlet noga i säcken och var extra noga med
sömmarna och runt infästningarna.
- Sätt i mundockan i säcken och blås försiktigt upp säcken. Blås inte upp den för hårt i början - bara så att insidorna inte ligger
emot varandra.
- När säcken inte vill suga upp mer tätningsmedel, ta ur
korkarna och häng säcken upp-och-ner så att överflödigt medel kan rinna
ut. Låt torka över natten och gärna nästa dag.
Om insidan på säcken klibbar lite när du provar den, var lugn. Det
kan ta en eller två veckor innan det helt upphör. Din säck kommer inte
att limmas ihop helt. Det tätningsmedel som blir kvar kan du förvara i
en flaska eller burk med tätslutande lock. Om det står kallt håller det
sig länge och kan användas igen efter en kort uppvärmning i vattenbad
eller mikrovågsugn. Om du använder mikrovågsugn, värm stegvis, 5-10
sekunder åt gången. Medlet får inte bli för varmt.
Backventil
Säckpipans mundocka (munstycke) har en backventil i den ände som sitter
i säcken. Denna ska hindra luft från att komma tillbaka ut genom
mundockan och måste alltså vara lufttät i backriktningen. Två typer av
backventiler är vanliga. En klassisk ventil i läder och en variant i
gummi. Båda fungerar utmärkt, men läderventiler kan kräva lite mer
underhåll för att hålla tätt.

Läderventil
Lädret kan hårdna med tiden och behöver mjukas upp ibland. Smörj in
med mandelolja, olivolja eller liknande. En ventil som känns mjuk men
ändå inte vill hålla riktigt tätt kan smörjas in med lite vaselin, så
att den blir lite klibbig. Läderventiler fungerar ofta bättre om man
klistrar på en halvcirkel läder till i den "fria" änden, så att den
blir tyngre.

Gummiventil
Backventilen i gummi består av en "gummituta", påträdd på ett
metallrör som sticker ut ur mundockans ände. Den är i princip
underhållsfri och borde fungera i åratal (*). Det har å andra sidan
nackdelen att det inte är så lätt att göra något åt eventuella läckor
om de uppstår. I så fall är det enklare att bara byta ut den.
Gummitutor av den här typen kan du köpa i hobbybutiker som säljer
tillbehör till drakbyggare (de används till att skydda ändarna på
stagen). Skär till "locket" med en vass hobbykniv eller ett rakblad.
Obs, när bilden ovan togs blåste jag luft genom mundockan för
att locket skulle synas ordentligt, i öppet läge. Locket håller sig
stängt i viloläge, och springan syns knappt.
(*) Mundockan i en av mina säckpipor har suttit fast som berg i
säcken i 14 år när jag skriver detta - som tur är har jag aldrig behövt
komma åt backventilen, den fungerar perfekt.
|
Hård säck
De flesta säckpipstillverkare
använder kromgarvat skinn, som är ganska underhållsfritt, men det finns
säckar i barkgarvat skinn och de kan hårdna med tiden. Vill du få liv i
en gammal stel säck, gå till en sadelmakare och köp lite sadelolja.
- Ta ur spelpipa och bordun ur säcken och korka igen infästningarna. Låt mundockan sitta kvar.
- Om säcken inte är allt för stel, blås upp den (försiktigt om den är stel).
- Gnid med handen in sadeloljan över hela utsidan av säcken och var noga med sömmarna.
- Släpp ut luften och knåda säcken tills all olja trängt in i lädret.
- Låt säcken vila några timmar.
- Upprepa behandlingen om det behövs.
Varning: Att olja in säcken kan göra att den mörknar en hel
del, och den kommer inte att släppa igenom fukt lika bra som den gjorde
tidigare.
Vattenfälla
Rörbladens största fiende är fukt,
och fuktigt blir det, i en munblåst säckpipa. Ett sätt att slippa många
av de problem som uppstår pga fuktiga rörblad är att skaffa en
bälgblåst säckpipa. Men det finns en annan enkel, mycket billig lösning
som dessutom har fördelen att den är osynlig. Bygg en vattenfälla!
Idén är att man förlänger mundockan på insidan av säcken med hjälp
av en plastslang. En del fukt kommer att kondensera mot innerväggarna
av slangen, men den stora poängen är att luften kommer in i själva
säcken långt bak, långt borta från rörbladen. På så sätt kommer säcken
själv att fånga upp det mesta av fukten innan den kommer fram till
rörbladen. Alltså, det är egentligen säcken som är vattenfällan här,
inte slangen.
Effekten är nästan som att spela bälgblåst, dvs man kan ställa
in sina rörblad så att de fungerar som bäst när de är helt torra. Det
betyder att pipan bara är att plocka upp och spela på och inte kräver
"uppvärmning" innan skalan stämmer. Ställer man in rörbladen så i en
vanlig munblåst säck utan vattenfälla, stämmer pipan snabbt om sig när
det blir fuktigt, men med en vattenfälla tar det ett bra tag (flera
timmar, enligt min erfarenhet) innan man får stämningsproblem.
Har man en backventil av gummityp är detta väldigt enkelt att
åstadkomma. Plocka bort gummitutan från mundockan, den sitter påträdd
på ett metallrör, och trä på slangen istället. I andra änden sticker du
in ett likadant metallrör, till hälften, så att du kan trä på
gummitutan där istället.
Har man en backventil av lädertyp blir det lite knepigare, eftersom
det då inte är lika lätt att flytta själva backventilen, men principen
är densamma. Annars kan man ju på passa på tillfället att i samma veva
byta ut sin backventil mot en gummivariant (rekommenderas). Vidga
innerdiametern i änden av mundockan, så att du kan skjuta in (limma
fast) ett metallrör med samma innerdiameter som resten av mundockan.
Vattenfällan har några nackdelar, men enligt min mening uppvägs
de av fördelarna många gånger om. Det blir lite mer blåsljud när man
fyller säcken med luft, och det blir lite trögare att blåsa eftersom
röret är längre. Råkar man göra plastslangen för lång kan backventilen
slå i bakänden på säcken och tillfälligt sluta fungera, men det är bara
att kapa av en bit av plastslangen i så fall. Det blir inte heller lika
lätt som det kanske var tidigare, att vika ihop sin säckpipa när man
packar ner den. Mundockan vill inte gärna vikas in mot säcken, vilket
jag dock själv tycker är en fördel eftersom jag ofta släpper den med
munnen när jag spelar.
|
Gummiringar
För omstämning av enstaka fingerhål är det vanligt att man använder bivax.
Det går bra, och för mer permanenta omstämningar använder jag också
det. Men för hål man stämmer om ofta, som till exempel dur/moll-hålet
under övre handens långfinger, eller nedersta hålet (låga E på en
E/A-pipa), tycker jag att det blir lite bökigt. Samma sak med
omstämningshål på bordunen.
Under många år har jag använt gummiringar istället, avklippta bitar
av en cykelslang (tunn sådan, till racercyklar). Det fungerar bra, men
har visat sig ha några nackdelar. Dels kan gummit, oftast svart, färga
av sig på pipan och dessutom kan det för dur/moll-hålet uppstå läckor
under långfingret när pipan är mollstämd. Färgen kan vara ett annat,
estetiskt, problem. Cykelslangar finns i andra färger än svart, men
cykelhandlare är liksom inte vana vid att folk bryr sig, så det är inte
lätt att hitta andra färger.
Ett bättre alternativ, i alla fall för dur/moll-hålet, är att
klippa ringar av lillfingret på en diskhandske - en vanlig billig sådan
i gummi. Insidan av handsken brukar vara tunt fodrad i något vitt
material. Jag vänder ringen ut och in, alltså med gummisidan mot pipan.
På så sätt spelar färgen på gummit ingen roll, och ringen täcker
dessutom hålet bättre. En sådan gummiring är tunnare än en cykelslang,
så det blir inte samma problem med läckor som beskrivet ovan. Det kan å
andra sidan vara lite pilligare att flytta ringen när man stämmer om -
ringar av cykelslang kan man lätt skjuta upp och ner utmed pipan, det
är inte lika lätt med de lite sladdrigare diskhandskeringarna. Därför
har jag fortfarande en ring av cykelslang längst ner på pipan, eftersom
jag ganska ofta vill kunna finstämma låga E med lillfingret medan jag
spelar.
Det finns riktigt tunna handskar i latex, sådana man brukar använda på
sjukhus till exempel, men ringar klippta av en sådan handske blir
enligt min mening för sladdriga och ännu svårare att flytta runt.
|
Rörbladens livslängd
Musiker på
andra rörbladsinstrument byter rörblad ofta. Oboister, till exempel,
gör ofta sina egna rörblad och byter minst en gång i veckan. Men
säckpipans rörblad kan hålla länge - hur länge är det ingen som vet.
Två av mina rörblad (det till höger är ett av dem) är 14 år gamla när
jag skriver detta. Det finns flitigt spelade rörblad till svensk
säckpipa (även i svensk vass) som är mer än 25 år gamla.
Så, du lär knappast spela slut ditt rörblad och inte dör
det av ålderdom heller. En olycka är troligare, och det kan hända vem
som helst, när som helst. Så det är inte så dumt
att hålla sina rörmakartalanger vid liv. Det är inte heller dumt att
hålla sig med reservrör i lådan (och spela på dem regelbundet).
|
Skötsel av trädetaljer
När man just har tillverkat en ny
säckpipa måste man behandla trädetaljerna på något sätt, för att de ska
stå emot fukt bland annat. Vanligt är att man oljar in dem eller
ytbehandlar dem, fernissar dem, med shellack eller liknande. Det finns
de som säger att inoljade pipor bör oljas in på nytt ganska ofta, någon
gång om året eller så, för att undvika risk för sprickbildning och
liknande. Enligt min mening är detta en överdrift, och risken för
sprickbildning närmast en vandringssägen.
Om din säckpipas trädetaljer är i något mjukare träslag - björk är
vanligt för svenska säckpipor - och om de oljats in vid tillverkningen,
kan det behöva göras om någon gång eller två under pipans livstid men
knappast mer. Fernissade trädetaljer borde inte behöva ytbehandlas
igen, alls. Själv har jag inte oljat in något instrument, över huvud
taget, sedan 1995 och har ännu så länge inte märkt av några problem pga
detta.
Men, om man nu vill olja in sina trädetaljer i alla fall, låt
trädetaljerna bada i en blandning av lika delar terpentin och linolja
(kokt). Svenska säckpipor byggs sällan i så hårda träslag att denna
blandning inte kan tränga in i träet, men om du skulle ha trädetaljer i
ebenholz, bubinga, african blackwood eller liknande, kan du prova en
tunnare olja istället. Mandelolja, till exempel. |
Oönskad resonans
Detta är ett problem som inte drabbar särskilt många, men det kan vara
desto mer förvirrande för dem det drabbar - resonans mellan spelpipans
och bordunens rörblad. Risken för att man råkar ut för detta beror på
många saker, bland annat säckens form och hur nära varandra bordunpipan
och spelpipan är infästa i den.
Om spelpipans och bordunens rörblad resonerar med varandra märker
man det på att spelpipan plötsligt stämmer om sig om man slår av/på
bordunen, eller på att bordunen inte går att stämma om. Ändrar man
bordunpipans längd händer först ingenting, sen ingenting, sen stämmer
den om sig rejält. En sorts ketchupeffekt. I båda fallen beror det på
att resonansen har låst rörbladen vid en viss grundstämning. Om detta
råkar vara rätt stämning är det ju bara en fördel, förstås, men sådan
tur har man sällan.
Drabbas man av detta kan man prova att göra en liten justering
av ett av rörbladen (helst bordunröret). Fungerar inte det kan man
prova att byta ut ett av dem. Hjälper inte det heller, eller om man
inte har några rörblad att byta med, kan man försöka ljudisolera säcken
genom att trycka in en bit skumgummi i den.
|
Putt i lummu, gutt u ha
(Stoppa i fickan, bra att ha -- gutniskt ordstäv)
De flesta säckpipare jag känner är väldigt påhittiga personer, som
ofta använder saker till annat än de egentligen är avsedda för. Ovan
nämnda cykelslang och diskhandske, till exempel. Min verktygslåda är
full med småprylar som är praktiska i olika sammanhang. Här är en
lista:
- tandtråd, björntråd och rörtejp, till lindningarna som anpassar piporna till säckens infästning.
- tandpetare - för att peta ut eller finjustera vax som sitter i fingerhålen
- vapenborste till luftpistol, ett 4mm borr eller en rundfil för motorsågskedjor, för att rensa ur piporna
- pincett, behövs om man vill flytta på stämstråden (om du har sådana) när man justerar rörblad
- o-ringar eller avklippta bitar av tunn plastslang, som gördel till rörblad
- cigarettändare, för att justera rörblad och för att smälta (svetsa) fast vax vid mer permanent omstämning av fingerhål
- avklippta fingrar från diskhandske eller cykelslang, för omstämning av fingerhål och bordun
- hobbykniv, liten skärbräda, skjutmått, rakblad, lack, vass, för rörbladstillverkning
- bivax, till rörblad och fingerhålsjustering
|
(Nybörjarvänliga låtar) Föregående sida || Nästa sida (Rörtillverkning)
|