Den svenska säckpipan

Syntetiska rör till spelpipan


Rör i naturmaterial.
Bladvass, Phragmites australis (överst),
Pålrör, Arundo donax (nederst).
Svenska säckpiperör görs traditionellt av det mest lämpliga material som växer i Sverige, bladvass (Phragmites australis). Tyvärr är bladvass väldigt ömtåligt och fuktkänsligt. Problem med rörbladens stämning och stabilitet är en av de troligaste orsakerna till att säckpipan (nästan) försvann i Sverige. De allra flesta aktiva dalasäckpipare i Sverige idag har gått över till att importera medelhavsvass, pålrör (Arundo donax), vilket är det vanligaste rörbladsmaterialet till andra instrument, inklusive de flesta andra säckpipstyper. Medelhavsvass är hårdare och tåligare än bladvass.

Men, även rör i medelhavsvass kan krångla, förstås, och det är fullt normalt att behöva pilla på dem varje gång man spelar. Det är förstås en svårare utmaning att göra och stämma rör för en spelpipas hela omfång, än för den enda tonen i en bordunpipa. Det här är ett problem som svenska säckpipor har, eller borde ha, gemensamt med de flesta östeuropeiska säckpipstyper, men av någon anledning verkar det var ett större problem för svenska säckpipor. Jag kan bara spekulera om varför det är så, men spelpipans förhållandevis trånga borrning, 6mm, skulle kunna vara en bidragande orsak (kan påverka stabiliteten). En annan möjlig förklaring är att många (de flesta) svenska säckpipor egentligen är utformade för bladvassrör. Hur som helst är spelpipans omfång, en oktav plus en eller två toner, förmodligen på gränsen för vad ett enkelt rörblad klarar av, så felmarginalen är väldigt liten när man justerar och stämmer dem.

Kanske av samma anledning, har det visat sig svårt att utveckla syntetiska spelpiperör för svensk säckpipa, alltså rör som tillverkas av syntetiska material som plast eller kolfiber. Ett syntetrör är mindre känsligt för fukt och därför mer pålitligt både i stämning och stabilitet. En annan fördel, som jag tror är minst lika viktig för pålitligheten, är att de borde vara enklare att tillverka på ett konsekvent sätt, på gränsen till serietillverkning, så att alla blir lika. Med ett pålitligt och välstämt rör kan nybörjaren koncentrera sig på att lära sig spela, istället för att behöva lägga det mesta av tiden på frustrerande rörbladstrassel, och att spela i grupp blir en mindre smärtsam upplevelse.

Det som framför allt har visat sig svårt är få syntetrör att låta "rätt", alltså tillräckligt likt vassrör, och det finns de som tycker att vi fortfarande inte har nått dit. Detta är förstås en åsiktsfråga, som kompliceras av att vassrör i sig kan låta väldigt olika sinsemellan. Min personliga åsikt är att utvecklingen har kommit så långt att ljudkvaliteten är inom det spannet – två vassrör skurna från samma vasstrå kan låta mer olika än skillnaden på vassrör och syntetrör. Inte perfekt, men tillräckligt nära för att göra de praktiska fördelarna med syntetrör oemotståndliga, för mig och för en växande skara andra dalasäckpipare.

Syntetiska rör påverkas inte av fukt på samma sätt som vass, men det betyder inte att de är problemfria. Även om fukt inte kan tränga in i tungan och påverka dess styvhet, kan den fortfarande påverka dess tyngd. Om luftfuktigheten är hög nog kan den kondensera som små vattendroppar på tungan. Om det händer kommer du garanterat att märka det. Samma effekt som om någon plötsligt la på en rejäl bit bivax på en vasstunga. Å andra sidan är det då bara att torka tungan ren. (Cigarett-papper är bra för detta – det är tunt nog för att torka även tungans undersida.)

De flesta stämningstekniker för vassrör borde i teorin fungera även för syntetiska rör, men tungan är ofta kortare än motsvarande vassrör, vilket gör att marginalerna blir mindre när man justerar dem. Dessutom, även om vassrör har sina problem, så är vi vana vid dem. Erfarna pipare vet vad de ska göra när rörbladen krånglar. Vi har inte hunnit bygga upp den erfarenheten, än, för syntetiska rör, och deras tänkta fördel – att de inte behöver justeras särskilt ofta – har också nackdelen att vi inte får tillfälle att öva särskilt ofta på det. Så när vi väl behöver det, kan vi ha tappat fingerkänslan.

Nedan beskriver jag tre olika typer av syntetiska spelpiperör för svensk säckpipa, av tre tillverkare: Seth Hamon (USA), Matthias Branschke (Tyskland) och Max Persson (Sverige). Dessa är inte de enda tillverkarna, men jag vill påstå att de just nu är de som har kommit längst och styr utvecklingen.

SETH HAMON

Jag stötte på Seth Hamons syntetiska rör (och säckpipor) första gången i USA 2011. Jag var där för att ge ett par kurser för svensksäckpipare i Minneapolis, och Seth Hamon, en säckpipsbyggare i Texas, var vänlig nog att tillhandahålla låneinstrument. Både säckpipornas ’trädelar’ och deras rörkroppar är gjutna(!) i en sorts plast och rörtungorna är skurna i samma sorts plast som i yogurtförpackningar. Tungan hålls på plats av (flyttbara) gummiringar.


Seth Hamons rör
Bortsett från det estetiska värdet (eller bristen på) av plastinstrument, fungerade de perfekt för ändamålet. För första gången någonsin kunde jag ge säckpipekurser utan att behöva använda det mesta av tiden åt att hjälpa eleverna med stämning och rörbladsjustering. Det tog mig en knapp timme att se över instrumenten och stämma dem inför kursstarten, men det var allt. Det bara funkade sen. Det var härligt för mig som lärare, och säkert också för eleverna, att kunna fokusera på spelteknik och -stilar istället för på rörbladstrassel.

Ljudet lämnade ett visst utrymme för förbättring, dock. Detta är en smaksak förstås, men för mig är det en klar ljudskillnad på plaströr och vassrör och det är inte till plastens fördel. Det liksom lät plastigt (svårt att beskriva i ord) och de var dessutom lite starkare (högre volym) än min egen pipa, som hade vassrör. Men, för en nybörjare är jag övertygad om att det är viktigare att instrumentet är tillförlitligt, än att det låter helt rätt.


Kursförberedelser
Jag kom hem till Sverige med en handfull plaströr och stämde in ett par av dem för en av mina egna säckpipor, att användas som övningsinstrument och som reservinstrument i händelse av stämningsproblem under konserter. Detta är den stora fördelen med Seth Hamons rör, jämfört med de andra två tillverkarna nedan. Rören kan anpassas till de flesta svenska säckpipor, inte bara Hamons egna. Jag stämde in mina rör för en munblåst säckpipa av Alban Faust. Det tog lite tid och tålamod, Fausts spelpipor är längre än Hamons, men det gick. Mina reservrör räddade mig faktiskt från missöden vid minst två konserttillfällen senare det året.

Hamons rörbladstungor är mjuka och formbara. Man kan böja materialet till nya semi-permanenta lägen, ungefär som när man basar upp ett vassrör (men utan eldslåga förstås). Så det finns många justeringsmöjligheter, vilket är trevligt, men det är också en möjlig nackdel. Jag förväntar mig inte att två Hamonrör ska bete sig, eller låta, lika. Tillverkningen av rörkroppen verkar konsekvent (den är gjuten), men tungan och dess stämning är det inte. Den fria änden av tungan är dessutom väldigt kort jämfört med vassrör, vilket betyder att små justeringar kan få drastiska effekter. Att stämma dessa rör första gången kan vara lite knepigt, men när det är gjort är det gjort.

MATTHIAS BRANSCHKE

Senare samma år, på bordunfestivalen vid Chaetau d'Ars i Frankrike, träffade jag säckpiparen och –byggaren Matthias Branschke från Tyskland. Hans rörkroppar görs i fenolpapper (eller något liknande), som trots namnet är en sort fiberarmerad plast, väldigt hård och fukttålig och ett vanligt material för kretskort.


Matthias Branschkes rör
Den stora skillnaden jämfört med Hamons rör är tungan, som i Branschkes fall består av kolfiber och är helt rak. Tungans höjd över kroppen är inte påtvingad genom att lyfta eller böja tungan. Istället är rörkroppen under den vibrerande delen av tungan nedslipad i rätt vinkel, en gång för alla. Branschke har utvecklat ett verktyg speciellt för detta ändamål, och kan göra det med hög precision. (Hamons rör slipas också ner i vinkel på ett liknande sätt men tungan kan ändå, enligt min erfarenhet, behöva böjas upp. Detta, och tungans mjukhet, gör att resultatet inte blir lika förutsägbart)

Med en kropp som är nästan helt serieproducerad och en helt rak tunga, är Branschkes rörtillverkning väldigt konsekvent, vilket är absolut nödvändigt eftersom hans rör inte har några justeringsmöjligheter alls. Det finns ingen gördel eller stämtråd att flytta på. Allt är fixerat på plats. Även om man försöker böja upp tungan, som man skulle kunna göra med en tunga i vass eller plast, skulle den bara snäppa tillbaka igen till sitt raka läge. Antagandet här, med viss risk, är att med en tillräckligt tillförlitlig tillverkningsprocess, borde man inte behöva justera något annat än tonhöjden för hela skalan (för att kompensera för temperaturskillnader). Tonhöjden bestäms av hur långt in i spelpipan röret skjuts in.

Jag måste medge att denna inflexibilitet gjorde mig väldigt skeptisk, först, men ljudet av kolfibertungan var så mycket bättre än plast att jag bara måste prova. Ljudkvaliteten är mycket närmare vassrörens och jag vill påstå att de allra flesta nog inte kan höra skillnaden (och även om man gör det, är den inte större än den tidigare nämnda ljudskillnaden man i alla fall bör förvänta sig mellan vassrörsbestyckade säckpipor).

I december 2011 var jag i Tyskland för att ge en säckpipskurs. Mer än hälften av eleverna visade sig ha syntetiska rör i sina pipor och de flesta av dessa var Branschkes. Även denna gång kunde jag använda det mesta av tiden till att lära ut musik och spelteknik, och väldigt lite tid på stämning. Att ge kurser är mycket roligare under sådana förutsättningar och jag har kommit tillbaka till Tyskland för att ge kurser många gånger till sedan dess.

Nackdelen är att Branschke var tvungen att ändra på både spelpipa och stock (infästningen i säcken) för att få dessa rör att fungera, med resultatet att hans rörblad bara fungerar i instrument av hans egen tillverkning. Dessutom, om man får stämnings- eller stabilitetsproblem, hur osannolikt det än är, kan man inte göra så mycket åt det. I alla fall inte på samma sätt som för vassrör. Jag är van att kunna lösa mina egna rörproblem. Detta sagt, är en Branschkepipa numera ändå mitt huvudinstrument, och förutom några klimatrelaterade problem när pipan första gången kom hem till Sverige, har jag inte haft några problem. (Peppar, peppar, ta i fiberarmerad plast)

MAX PERSSON

Max Persson är, ännu så länge, den ende professionelle säckpipetillverkare i Sverige som tillverkar syntetiska rör. Hans rör är en sorts mellanting av de andra två – Branschkes ljud kombinerat med Hamons justerbarhet.


Max Perssons rör
Perssons rör har en kropp i plast och en tunga av kolfiber. Vad jag kan se är tungmaterialet exakt samma som Branschkes. Tungan är längre, dock, och rörets dimensioner är över huvud taget mycket nära vanliga vassrör. Liksom Branschke, slipar Persson ner kroppen under tungan så att den får rätt vinkel en gång för alla, men han gör det under den fast änden av tungan, vilket gör att tungan sticker ut en aning från kroppen (vinkeln är dock mycket liten).

Perssons rör är justerbara. Till skillnad från Branschkes rör, finns det en gördel att flytta på. Dessutom finns det en liten plugg i änden på röret, som man kan skjuta in, eller dra ut, vilket påverkar skalan en aning men också ljudet som sådant.

Rören låter ungefär som Branschkes. Det är väldigt liten skillnad, om någon. Justerbarheten hos Perssons rör borde vara en fördel, men Branschkes rör verkar å andra sidan inte behöva justeras. Jag har märkt att säckpipare jag spelat med, som spelar på Perssons pipor, tenderar att bråka med sina rör oftare än jag gör (eller skulle göra om jag kunde) med mina Branschkerör. Det finns en risk att justerbara rör justerar sig själva, antar jag, men i Perssons fall tror jag inte att det är huvudskälet. Jag tror att det handlar mest om psykologi: Justerbarheten frestar till att pilla bara för att man kan, och för att man är van att behöva göra det med sina vassrör. Själv kan jag inte göra så mycket med mina Branschkerör, så jag låter bli.

Tyvärr betyder inte justerbarheten för Perssons rör att de fungerar i andra dalasäckpipor. Liksom Branschke, har Persson anpassat instrumentet efter rören. Seth Hamons rör är ännu så länge de enda som kan stämmas in för andras instrument och är därför också de enda syntetrör som säljs separat. Flera andra tillverkare levererar numera på begäran sina instrument med Hamons rör.

FRAMTIDEN

Förr eller senare tror jag att syntetrör kommer att ersätta vassrör för de flesta av oss. Det kommer alltid att finnas pipare som föredrar de gamla rören och sedvänjorna, förstås, men för mig är de praktiska fördelarna med syntetrör för stora att bortse från. Ljudargumentet (att de inte låter riktigt rätt) kommer inte att hålla länge till – inte bara för att ljudkvaliteten ständigt förbättras, utan för att normer om vad som låter "rätt" kommer att följa med utvecklingen, när fler och fler säckpipare spelar på dem.

Olle Gällmo http://olle.gallmo.se olle@gallmo.se