Den svenska säckpipan

Om du ännu inte har läst avsnittet om rörtillverkning föreslår jag att du gör det först. Även om man inte tillverkar dina egna rör, är det bra att veta ungefär hur det går till när man ska lära sig justera dem. Framför allt behöver man känna till vissa namn och begrepp. Jag antar här att vi redan har ett rörblad som i sig självt redan låter ungefär rätt.

För att kunna sticka in röret i pipan kan man behöva skrapa av lite material från rörbladets öppna ände. I så fall, tunnar jag ut det genom att skära med en vass kniv. Mina rörblad är uppåtskurna, så jag hyvlar från alldeles under tungspetsen mot den öppna änden, hela vägen runt. På sätt blir det en kant alldeles under tungspetsen, där röret plötsligt blir tjockare. Detta hindrar rörbladet från att tryckas för långt in i pipan av lufttrycket.

Röret ska passa precis i pipan, dvs sitta ganska fast och utan läckor mellan rörets yttervägg och pipan innervägg. Om rörbladet är för tunt kan man göra det tjockare genom att linda lite vanlig tejp runt änden. Ett uppåtskuret rör ska stickas in så långt att tungans spets hamnar så nära pipan som möjligt, utan att slå i den.

Tre sorters ostämdhet

1. Mensuren är fel - skalan är ihopskjuten eller utdragen, dvs avståndet mellan tonerna i skalan är fel.

   Den viktigaste parametern för att kontrollera detta är tungans höjd över kroppen. Lyfter man tungan kortar man avståndet mellan tonerna i skalan (tränger ihop den). Sänker man den ökar man avståndet (drar ut den).

   Jag föredrar basning som metod att justera detta. Om man har en stämtråd under tungan kan man annars justera höjden genom att ersätta den med en tråd av annan tjocklek, eller flytta på den. Att flytta stämtråden mot tungroten, dvs att göra den fria delen av tungan längre, har ungefär samma effekt på skalan (men motsatt på tonkvaliteten) som att lyfta tungan och vice versa.

   När ett rörblad väl är färdigt och inspelat behöver man sällan justera mensuren.

2. Skalan som sådan låter bra, dvs tonerna i den stämmer väl med varandra, men hela skalan är för hög eller för låg. Den borde flyttas ner eller upp.

   En tyngre tungspets flyttar hela skalan nedåt. En lättare tungspets flyttar den uppåt. Att tynga ner tungspetsen gör man enklast genom att kleta på lite bivax. Inte för nära kanten - vi vill inte att tungan klibbar fast mot kroppen.

   Motsatsen, att lätta tungspetsen, är alltså enklast om det finns bivax på den. Då plockar man bara bort lite. Om det inte finns något bivax kvar att ta bort, skär jag bort material från själva tungspetsen med en vass kniv. Till en viss gräns förstås - man vill inte skapa några läckor.

   Om man har en gördel kan man flytta den. Att flytta gördeln mot tungroten (dvs att göra tungan längre) flyttar skalan nedåt och vice versa. Denna justeringsmetod har enligt min erfarenhet större bieffekter än bivax-metoden ovan - tonerna i övre halvan av skalan flyttar sig mer än de i nedre halvan. Men för små justeringar fungerar det bra. (Även med bivax-metoden flyttas övre halvan av skalan mer än den nedre, men det är inte alls lika märkbart)

3. Enskilda toner är felstämda.

   Om en enskild ton är för hög, kan man sänka den genom att trycka ner lite bivax i övre delen av fingerhålet för den tonen. I praktiken flyttar man ner fingerhålet en liten aning (och gör det mindre).

   Att hjälpa upp en enskild ton som är för låg är besvärligare, om det inte finns något bivax i fingerhålet att plocka bort. Först bör man kolla att pipans lopp är rent - genom att ta ut rörbladet och titta rakt igenom pipan. Smuts i pipan kan ge förvånansvärda effekter på stämningen. Jag använder en vapenborste till en luftpistol att göra rent med, om det behövs, men man kan också låta ett 4mm-borr trilla genom pipan fram och tillbaka några gånger.

   Om tonen är i den nedre halvan av skalan, bör man kolla att man inte har några läckor i den övre halvan (mellan fingrar och fingerhål, under eventuella klaffar eller mellan rörbladet och pipans innerväggar). Läckor i övre halvan av pipan kan ha märkliga effekter på tonerna i den nedre skalan.

   Som en sista utväg, kan det hända att man måste fila upp fingerhålet. Jag filar i så fall på den övre, inre kanten av hålet med en smal rundfil. Men, bara om jag är absolut säker på att allt annat är OK och att just detta fingerhål är ostämt för flera olika rörblad.

Att stämma saker i rätt ordning

1. Jag lyssnar på röret självt. Ljudet ska vara skarpt och stadigt, något ovanför tumhålstonen på pipan (E) (Ljudexempel).

2. Efter att ha stuckit in röret i pipan börjar jag sedan med att kontrollera att tonen A ligger ungefär rätt.

3. Nästa sak att kontrollera är intervallet mellan A och höga E. Det är just nu viktigare att detta intervall stämmer bra än att A ligger precis rätt.

4. Först när intervallet mellan A och höga E är OK, flyttar jag hela skalan så att A hamnar rätt (på 440Hz). Förhoppningsvis är jag redan så pass nära att sidoeffekterna jag skrev om tidigare, när man flyttar skalan, inte förstör intervallet mellan A och E. Om det gör det, går jag tillbaka och justerar detta igen (steg 3).

5. När A ligger rätt och intervallet mellan A och höga E också är bra, brukar faktiskt de andra tonerna på pipan ligga ganska bra de också. Ett undantag är vanligt, dock - låga E - men den väntar jag med. Jag justerar de andra tonerna individuellt om det behövs först.

6. Låga E är så ofta ostämd att jag alltid har en gummiring i närheten av det hålet (en avklippt bit av en cykelslang) som jag kan flytta på för att delvis täcka övre delen av hålet. På vissa pipor kan man vrida änden på spelpipan för att stämma denna ton (en korkbit täcker/avtäcker då hålet från insidan). Jag kollar denna ton mellan varje låt jag spelar och stämmer till och med om den ibland medan jag spelar (med hjälp av mitt högra lillfinger). Ett lågt E som plötsligt låter ostämt kan också tyda på att man inte täcker för vänsterhandens fingerhål ordentligt. En liten läcka i övre halvan av skalan kan påverka de nedersta tonerna på pipan en hel del.

7. Föregående punkt betyder också att låga E inte är lämplig som referens när man stämmer bordunen. Det är bättre att stämma bordunen mot A eller H på spelpipan. Mer om borduner nedan.

Luftåtgång och ljud

Om säcken och backventilen i munstycket är lufttäta återstår rören. Ett rör som kräver för mycket luft låter antagligen fel i pipan också. Man kan jämföra sin säckpipas ljud med en inspelning av någon annans svenska säckpipa i samma tonart. Om man jämför ljudet med två andra rörbladsinstrument - klarinetten och munspelet - ska ljudet av säckpipan ligga närmare munspelets än klarinettens. Men olika säckpipor låter olika, även om man jämför instrument gjorda av samma tillverkare.

Om tungan på rörbladet är för högt lyft, eller för tjock, blir pipan tungblåst och den låter antagligen illa (skriker eller skorrar) om man släpper efter lite på trycket. Ljudet ligger närmare klarinettens. Ljudet ska vara skarpare än så, men det är svårt att förklara i ord.

Bordunrör

Instucket i en pipa kan ett rörblad i teorin bara vara stabilt för en enda ton (en frekvens). På spelpipan brukar denna stabila punkt hamna i närheten av skalans mitt. Om man spelar en ton ovanför den punkten och trycker hårdare på säcken glider tonen upp (om inte rörbladet slår lock). Om man spelar en ton nedanför den stabila punkten och ökar trycket går tonen ner. På spelpipan utnyttjar man ibland den här effekten till att nå extra toner, utanför den normala skalan (lyssna på Brudmarsch från Dalby, till exempel). Men, om man gör det, ska borduntonen ändå stanna kvar där den är. Vi vill alltså att bordunens stabila punkt ska vara borduntonen själv!

Detta styr man enklast med tungspetsens vikt (eller längd, antar jag, men själv gör jag aldrig så). Ökar man vikten sänker man den stabila punkten och vice versa. Alltså, om borduntonen glider uppåt när man ökar trycket ligger man ovanför den stabila punkten och man bör därför ta bort lite vikt från tungans spets. Det finns en engelsk minnesregel som kanske gör det lite lättare att komma ihåg: "if the drone goes sharp, sharpen the blade". Om borduntonen glider ner med ökat tryck, lägger man följaktligen på lite vikt istället.

Den riktigt uppmärksamme läsaren har här upptäckt en liten motsägelse. Om bordunen ska ha en stabil punkt vid låga E, dvs lägre än spelpiperörets normala stabilitetspunkt, borde bordunrör göras något längre än spelpiperör. Men på sidan om rörbladstillverkning kan man läsa att Alban Faust rekommenderar att man gör dem lite kortare (35 mm istället för 37 mm). Hur går det ihop?

Jo, det finns en annan stabilitetspoäng med vax på tungspetsen också - lite vikt där minskar risken för röret att slå lock. Därför gör man ibland rörbladstungan på bordunrör avsiktligt lite för kort, så att man sedan måste kompensera med en rejäl klump bivax på tungspetsen (som då alltså slår tre flugor i en smäll - stämmer ner bordunen, flyttar ner den stabila punkten och minskar risken för att den lägger av).

Justeringstabeller

Effekter av olika justeringar

Några vanliga problem och förslag på lösningar