Den svenska säckpipan
Spelteknik
|
|
Jag får ofta frågor om hur man gör för att åstadkomma olika effekter
på svensk säckpipa. Jag har samlat några sådana speltekniska tips
nedan. I beskrivningarna antar jag, om jag inte skriver något annat,
att du har en säckpipa i E/A, dvs med en spelpipa med ett normalt
omfång från D' (eller Diss') till E''.
Denna sida består av tre avdelningar. Den första, "Nödvändigheter", är
främst riktad till nybörjare, om hur man spelar säckpipa över huvud
taget. Speltekniska extrafinesser kommer längre ner, i avsnitten
"Utsmyckningar" och "Utökningar".
|
Nödvändigheter |
Hur man håller instrumentet
Säcken hålls oftast under vänster arm, med vänster hand överst på
spelpipan. Några pipare håller säcken framför sig och trycker den mot
sig.
På spelpipans framsida finns 6-7 urgröpningar för fingrarna. Nu för
tiden är det oftast 7. Den som kanske fattas på äldre instrument är
urgröpningen längst ner, för höger lillfinger. Men ett fingerhål
brukar finnas där i alla fall, ibland på sidan av pipan (i så fall är
det egentligen ett stämhål, men man kan nå det med lillfingret). Den
näst översta urgröpningen på spelpipans framsida har oftast två hål,
på en del pipor även den översta. På spelpipans baksida finns ett
eller två tumhål.
De tre översta urgröpningarna på framsidan är tänkta för vänster hands
pek-, lång- och ringfinger. Nästa urgröpning är för höger pekfinger
och så vidare. Vänster lillfinger används alltså inte. Hålet eller
hålen på baksidan är naturligtvis tänkta för din tumme eller dina
tummar.
Bilden här intill visar fram- och baksidan av en spelpipa i E/A. De
svarta ringarna är avklippta bitar av en cykelslang och används för
finstämning. Baksidan på just denna pipa har tre hål. Hålet längst ner
på baksidan är ett stämhål - det finns inget finger över för
det. Namnen bredvid pipan talar om vilken ton som ljuder om motsvarande
hål är öppet och alla hålen ovanför är stängda.
Delvis av tradition (men också av speltekniska skäl som visar sig
längre ner) spelas säckpipa oftast med raka fingrar. Vissa pipare
täcker fingerhålen med mittdelen av fingrarna, andra med fingarnas
yttre del (men även i så fall normalt med den flata delen, alltså,
inte fingertoppen). Själv gör jag både och. Med vänster hand täcker
jag hålen med den yttre delen av fingrarna. Högerhandens fingrar
täcker hålen med mittdelen.
Men det viktigaste är att du är bekväm. Ska du spela bra måste du spela
avslappnat (vilket kan vara svårt, eftersom vänster överarm är spänd). Det kan hjälpa att skaka loss handen lite då och då, eller stretcha den genom att sträcka ut armen och vinkla upp handflatan så mycket du kan. Det ideala handgreppet på pipan är så avslappnat att du kan känna vibrationerna från luften som trycker mot dina fingrar, när du spelar.
|
Fram- och baksida av en spelpipa i E/A.
Den mest intressanta delen av en säckpipares kropp. Spelpipan här är en
D/G-pipa och metallbiten högst upp är en klaff för höga E (skulle
motsvara Fiss på en E/A-pipa, men E/A-pipor har normalt inte en sådan
klaff). Tröjtrycket är en 1500-tals teckning av en björn och en
säckpipare, från Olaus Magnus berättelser om de nordiska folken.
Foto: Mikael Larsson
|
Den som inte blåser hela tiden hinner kanske sjunga en vers? (instrumentet till höger är en lira, spelad av Jan Winter)
Foto: Anne-Marie Eriksson
|
Blåsteknik
Det vanligaste nybörjarmisstaget är att blåsa hela tiden, tills luften
är slut i lungorna, då man tar ett kippande andetag. Om man gör så
blir man fort trött, och det är svårt att hålla en stadig ton.
Lufttrycket i säcken ska vara ganska konstant, om man inte vill att
tonen ska svaja. Säcktrycket upprätthåller man med armen,
inte lungorna/magmusklerna! Fyll bara på luft när det behövs, dvs
först när du klämt ur en lungfull med luft ungefär. Ta gärna för vana
att släppa munstycket från munnen, när du inte blåser. Måste du fylla
på oftare än var femte sekund är det något fel på din säck (den läcker)
eller dina rörblad (de kräver för mycket luft).
Släpp efter lite på armtrycket just när du blåser in ny luft i
säcken. Hur mycket du ska släppa efter kan du bara lära dig genom att
öva: Håll en låg ton under lång tid, flera minuter, utan svaj. Spela
gärna in dig och lyssna efteråt. Tråkig låt, kanske, men
förhoppningsvis lärorik.
|
Fingersättning
Jämfört med andra instrument är den svenska säckpipan
väldigt okänslig för olika fingersättningar. På de flesta svenska
säckpipor spelar det inte så stor roll för pipans stämning vad du gör
med fingrarna nedanför det översta öppna fingerhålet. Däremot har det
betydelse för några av de speltekniska knep jag kommer till längre ner.
Man skiljer på öppen och stängd
fingersättning. Nybörjaren spelar oftast spontant med öppen
fingersättning. Det innebär att man lyfter alla fingrar upp till och
med det hål som för tillfället ljuder. Spelar man låga E har man alla
fingrarna utom höger lillfinger på pipan. Spelar man A kan man vinka
till mamma i publiken med högerhanden, och spelar man höga E kan man
vinka med spelpipan, för det är inget som håller i den! (Jo, man
brukar lägga på några högerhandsfingrar bara för att hålla fast den).
Spelar man stängt (eller täckt) å andra sidan så utgår man
alltid från spelpipans näst nedersta ton, E, dvs man har alla fingrar
utom höger lillfinger på pipan. När man sen ska spela någon annan ton
lyfter men det fingret som motsvarar den tonen, och bara det
fingret. (Vill man spela låga D/Diss lägger man naturligtvis på höger
lillfinger istället)
De flesta erfarna pipare spelar med någon sorts mellanting -
halvstängt - men närmare stängt än öppet. Att hålla så många
fingrar som möjligt på pipan (utom höger lillfinger alltså) gör det
lättare att hoppa mellan toner som ligger långt ifrån varandra i
skalan, eftersom färre fingrar behöver röra på sig. Ett specialfall av
detta är att spela korta toner, eller staccaton (se nedan). En mer
stängd fingersättning påverkar också ljudet en liten aning (tonen blir
aningen mjukare och tystare än om man spelar helt öppet). Men,
beroende på hur stora fingerhålen är på din pipa, kan vissa toner bli
ostämda om du skulle spela helt stängt. Prova dig fram.
|
Titta Mamma! Han spelar ett stängt D!
Foto: Anne-Marie Eriksson
Ett exempel på halvstängd fingersättning. Under varje not
finns en schematisk bild av spelpipan där fyllda cirklar (svarta)
föreställer stängda fingerhål och ofyllda cirklar (vita) föreställer
öppna fingerhål. De två tumhålen har ritats utanför respektive
pipa. Det horisontella strecket markerar gränsen mellan vänster hand (överst)
och höger hand (underst).
|
Säckpipare behöver inte bära flytväst!
(killen till höger heter Mikael Larsson och vi är på väg till en säckpiparträff i Estland, sommaren 2004)
Foto: Hans Rönnegård
|
Tonupprepning
Hur skiljer man tonerna åt, när samma ton ska upprepas flera gånger?
Detta tonupprepningsproblem är ganska unikt för säckpipor. En pianist
som vill spela samma ton, X, flera gånger, trycker helt enkelt ner
tangenten X flera gånger. En flöjtist skiljer på tonerna med tungan -
genom att låta tungan forma ett "T" eller ett "K". Fiolspelmannen
vänder riktning på stråken. I alla tre fallen blir det en skarv mellan
tonerna, dvs en mycket kort paus. Men säckpipan är ju aldrig tyst
(till grannarnas förtret), så hur gör man då?
Jo, man får lura örat, genom att spela någon annan ton, Y,
emellan. Man spelar XYX alltså, men Y spelas så kort att man inte
uppfattar den som en ton, utan som en skarv mellan X-tonerna.
Här skiljer man på två tekniker, beroende på om Y ligger ovanför eller
nedanför X i tonskalan. Ett klipp är när mellantonen Y ligger
ovanför X. Tonen A, till exempel kan brytas genom att snabbt lyfta och
omedelbart sänka vänster ringfinger eller vilket annat
vänsterhandsfinger som helst. Eftersom tonen ska spelas så kort att
den inte uppfattas som en ton, ska det inte spela så stor roll vilket
finger man lyfter. Men på svensk säckpipa är omärkliga klipp svårt att
göra, eftersom tonerna ovanför X i skalan oftast också är starkare än
X. Så det kan vara en bra idé att välja klippfinger så att det passar
med melodin.
Ljudexempel på klipp
Den andra tekniken kallas slag och är alltså när Y ligger
nedanför X i skalan. Man slår snabbt till det öppna spelhålet för
tonen X, med motsvarande finger. Vilken ton mellantonen Y blir, beror
på vilket fingersättning man spelar med - det blir tonen för det närmaste
öppna spelhålet nedanför X. Jag tycker att det är betydligt lättare
att få en omärklig ton Y, dvs bara en skarv i X, om man slår, jämfört
med om man klipper.
Ljudexempel på slag
Ett tredje sätt att skilja X-tonerna åt är att spela den första
X-tonen staccato. Se nästa tips. Man skulle kunna se det som
ett specialfall av ett slag, men det är inte riktigt samma sak.
|
Korta toner (staccato)
Man kanske kan diskutera om detta hör hemma i avsnittet om
nödvändigheter, men jag tycker det. I synnerhet om man ska spela till
dans är det viktigt att få fram en tydlig takt när man spelar - då
underlättar det om man kan spela med studs!
Vill man spela korta toner underlättar det om man spelar med så stängd fingersättning som möjligt (se avsnittet om detta). Tricket är nämligen att spela tonen i fråga och
sedan gå omedelbart ner till låga E, som då oftast inte uppfattas som
en ton utan som en paus (i synnerhet om bordunpipan är stämd i samma
ton). Tekniken kallas ofta för "rapell". Spelar man helt stängt behöver man bara röra ett enda finger (lägga på detta på pipan) för att gå direkt ner till låga E. Spelar
man öppet måste man lägga på flera fingrar exakt samtidigt, vilket är svårt.
Ljudexempel
Tips: Illusionen fungerar inte så bra om tonen man vill spela staccato
ligger nära tonen man hoppar till (låga E). Dessutom, oavsett vilken
ton det är man vill spela staccato, fungerar det inte heller så bra om
nästa ton i melodin faktiskt ska vara låga E. När du kommer till den
tonen i melodin är du ju redan där och måste då bryta av den med ett
klipp eller ett slag (se avsnittet om tonupprepning ovan).
Ibland kan det vara effektfullt att hoppa till en annan ton än
låga E. Det kan ge illusionen att man spelar flerstämmigt. Ljudexempel:
Springlek från Lima.
Om du pluggar igen änden på pipan och eventuella stämhål du har längst
ner (nedanför fingerhålet för höger lillfinger) kan du spela äkta
staccaton, dvs verkligen få tyst på pipan, genom att lägga på alla
fingrarna (även höger lillfinger). Men då tappar du en spelbar ton -
låga D eller Diss. Det är ju när du lägger på höger lillfinger som
pipan tystnar. Om du sitter ner när du spelar kan du strunta i att
plugga igen änden - då kan du spela D/Diss, som vanligt, och när du
vill tysta pipan spelar du samma grepp, men täpper tillfälligt för
pipänden genom att trycka ner den mot benet. (Irländsk säckpipa är
gjord för detta, och spelas därför nästan alltid sittande.)
|
Två norska hallingdansare i Ransäter 2003. Här vill det till att man håller takten!
Foto: Anne-Marie Eriksson
|
Utsmyckningar |
Mikael Larsson i djup koncentration (Pôsuträffen i Gagnef 2002)
Foto: Anne-Marie Eriksson
|
Förslag
Ett förslag (som uttalas med betoning på första stavelsen) är en liten
utsmyckande ton som spelar alldeles före meloditonen den skall
utsmycka. På säckpipa gör man oftast detta uppifrån och då är
förslaget samma sak som ett klipp (se avsnittet om
tonupprepning). Skillnaden är bara att vi nu inte gör det av
nödvändighet, för att separera toner, utan bara som utsmyckning. Det
betyder också att vi nu vill att det ska höras.
Jag brukar försöka välja förslagstoner som passar bra med melodin, dvs
som skulle kunna ha spelats som en överstämma med melodin.
Ljudexempel 1
Förslag kan också vara ett effektivt sätt att markera takten, i
synnerhet om man kombinerar det med ett staccato (av tonen man landar
på).
Ljudexempel 2
Om man vill vara lite extrem kan man spela flera förslag i serie och spela arpeggio, dvs brutna ackord:
Ljudexempel 3
|
Darr på tonen (vibrato)
Det vanligaste och enklaste sättet att spela vibrato är att öppna och stänga ett eller
flera hål nedanför det ljudande hålet, om och om igen, genom att
fladdra med fingrarna. Hur bra det fungerar beror på hur stort
fingerhålet för den ljudande tonen är. Ett litet fingerhål ger större
vibratoeffekt, för den tonen, än ett stort.
Ljudexempel
Vilket eller vilka fingrar nedanför man ska fladdra med får man prova
sig fram till. Jag vibrerar oftast alla toner ovanför A med ett och samma
finger - höger pekfinger. Vänster tumhålston, höga E, händer det att
jag vibrerar med vänster pekfinger. Nedre skalhalvans toner vibrerar
jag med fingret nedanför det ljudande hålet. De nedersta tonerna på
pipan (E och D/Diss) kan man av naturliga skäl inte vibrera på detta
sätt.
Om man istället skulle fladdra med fingret för den tonen man spelar,
skulle ju tonen ändras till någon helt annan (lägre) ton - det skulle
bli en drill, inte ett vibrato. Men om man slår snett, dvs avsiktligt
missar en del av hålet, kan man få en vibratoeffekt. Problemet är att
träffa precis rätt varje gång. Täcker man för liten del av hålet får man ingen
effekt alls och träffar man för stor del av hålet blir det en drill
istället för ett vibrato. Detta är mycket svårare än att fladdra med
fingrarna nedanför.
Andra varianter är att skaka hela spelpipan, upp och ner eller åt
sidorna, eller, om höger hand är ledig, klämma åt halsen på säcken,
alldeles ovanför stocken/rörbladet. Det senare låter ganska kul - en
sorts waw-waw-effekt.
|
Stefan Ekedahl in action (Pôsuträffen i Gagnef 2002)
Foto: Anne-Marie Eriksson
|
Jam session i Ransäter, 2003
Foto: Anne-Marie Eriksson
|
Hur man glider upp till en ton (glissando)
Istället för att lyfta fingret som vanligt, täcker man av fingerhålet
gradvis. Spelar man med raka fingrar kan man bända upp fingret. En del
pipare rullar av fingret (uppåt) istället. Spelar man med yttersta
fingerdelen kan man dra fingret åt sidan, mot handen. Jag bänder oftast.
Ljudexempel
|
Mer avancerat (utökningar av tonskalan, med mera)
OBS! Nedanstående tricks fungerar inte nödvändigtvis på alla säckpipor!
|
Volymkontroll i samspel
En av säckpipans stora nackdelar är att det är svårt att variera
volymen, alltså tonstyrkan. I synnerhet när man spelar ihop med andra
instrument, eller om någon skall sjunga till låten, kan detta vara ett
problem.
Om du har flera rörblad att välja mellan kan du se till att välja rätt
rörblad för rätt tillfälle. Rörblad kan variera ganska mycket i
tonstyrka.
Att variera säcktrycket har en viss effekt, men ganska liten, och det
påverkar tyvärr ofta tonhöjden mer än det gör volymen, i synnerhet
nära båda ändarna av skalan.
Fingersättningen har faktiskt också en viss (liten) betydelse. Stängd
fingersättning är tystare än öppen. I alla fall upplevs det så för en
person som befinner sig framför dig, dvs din eventuella publik. När du
spelar heltäckt riktas mycket av ljudet ner i golvet. Spelar du
öppet kommer mycket av ljudet ut framför dig (genom
fingerhålen). Av samma anledning upplever säckpiparen själv höga E,
tumhålstonen, som mycket starkare än övriga toner (vilket den också
är, men inte fullt så mycket starkare som man kanske tror).
Om du spelar ihop med ett tonsvagare instrument som plötsligt ska ta
över melodin, dra in nedre delen av spelpipan mot dig och luta dig en
aning framåt. Att kombinera sänkt armtryck med att plötsligt spela med
spelpipan parallellt med golvet (med fingerhålen riktade ner i golvet
alltså) kan faktiskt ha en ganska stor effekt. Om du dessutom tar ett
par steg bakåt kan det fungera riktigt bra (även om publiken tror att
du bugar och backar av hövlighet).
Den övre halvan av pipans skala är starkare än den nedre. Ska någon
annan ta över melodin, och du spela en stämma, se till att hålla dig
inom den nedre halvan av skalan. Du kanske inte behöver spela en
stämma heller - ligg för all del kvar på borduntonen låga E ett tag.
|
Celsiustrion i Viksta kyrka, augusti 2002. Jag, Elisabet Börjesson och Gunnar Börjesson.
Foto: Anne-Marie Eriksson
|
Undertecknad spelar upp en låt på Byss-Callestämman 2004. Eventuella
extratoner man kan klämma ur pipan är värda mycket, när man spelar
Upplandslåtar!
Foto: Anne-Marie Eriksson
|
Höga Diss
På en del pipor finns det två hål under vänster pekfinger, av vilka
det övre (Diss) normalt är förtäckt av bivax eller liknande. Samma
princip som för dur/moll-hålen ett steg nedanför alltså. Men man kan
spela tonen Diss även utan detta extrahål.
Om man kommer uppifrån, dvs från höga E, är det ganska lätt - lyft
vänster pekfinger som om du skulle gå ner till tonen D, men lägg inte
på tummen som du brukar. Böj tummen och stick in nageln i hålet
istället. I princip behöver du inte ha D-hålet öppet, dvs pekfingret
lyft, för att göra detta, men jag tycker att det är lättare att pricka
rätt om man gör så. Om du håller D-hålet stängt är det dessutom större
risk att pipan skriker till (en effekt som utnyttjas i ett annat trick
längre ner).
Ljudexempel
Om jag vill gå direkt till Diss nerifrån vinklar jag tummen där
den är, jag lyfter den aldrig. Men ibland är det enklare att bara dra
tummen nedåt en aning, så man halvöppnar hålet på det sättet istället
för med tumnageln.
|
Höga F
Spela höga E, dvs lyft vänster tumme, och öka sedan långsamt trycket
med armen. Tonen stiger, eller hur? Om rörbladet är för stabilt händer
inte särskilt mycket. Om det är för vekt kan det stanna (sluta låta
helt). Men om det är lagom stabilt kan man på detta sätt nå höga F,
eller kanske ibland ännu högre. Med ett riktigt bra rörblad (och
lite övning) kan du ta tonen F direkt, utan att glida upp till den,
genom att öka trycket lagom mycket på en gång.
Ljudexempel
Låtexempel: Brudmarsch från Dalby
|
Huka er gubbar!
Magnus Holmström och jag i Österbybruk, 2003.
Foto: Anne-Marie Eriksson
|
Visst ser det mysigt ut? (Ransäterstämman 2004)
Foto: Anne-Marie Eriksson
|
Låga Ciss
Detta fungerar bara på pipor som har ett stämhål nedanför hålet under
höger lillfinger (som ursprungligen var ett stämhål det med). Jag
antar att tonen du når om du lägger på lillfingret är D (på vissa
pipor är det Diss). Du kan i så fall, med lite tur, komma ner till
Ciss, genom att trycka spelpipans ände mot ditt ben. Du bör sitta ner,
alltså. Det enda hål som då är öppet är stämhålet.
I följande ljudexempel spelar jag på en D/G-pipa, så den låga
tonen i fråga är i själva verket ett H, men tekniken är densamma.
Ljudexempel 1 (Den lägsta tonen, den fjärde från slutet, låter mer instängd än de andra. Men det är den ju också ...)
Ljudexempel 2 (Understämmans slutton)
Låtexempel: Bröllopsmarsch efter
Nedergårds Lars (Ljudexempel 1 ovan är klippt från denna låt, som också
tjänar som exempel på en låt spelad i "fel" tonart - se nedan)
Det är inte så lätt - pipan tystnar gärna istället, eller skriker, och
även om det fungerar så är det kanske inte ett helt renstämt Ciss man
får fram. Det hör man i det andra exemplet ovan - det tar en stund
innan den glider rätt (jag kompenserar med säcktrycket). Behöver du
stämma ner den tonen du får fram, kan du trycka i lite vax i
undre kanten av stämhålet. (i undre kanten, för att minimera
påverkan på tonen D, som ju stäms om med samma stämhål).
|
Att växla mellan dur och moll mitt i en låt
Normalt väljer man att stämma pipan i dur eller moll innan man börjar
spela, genom att täcka av, eller för, det övre av de två spelhålen
under vänster långfinger, med bivax eller liknande. På en E/A-pipa
väljer man alltså om man vill att vänster långfinger skall kontrollera
tonen Ciss (när pipan är durstämd) eller C (när den är mollstämd).
Om båda tonerna förekommer i samma låt stämmer man pipan i dur, dvs
täcker av Ciss-hålet, och Ciss spelar man då som vanligt, genom att
lyfta fingret. Tonen C kan man spela ändå, genom att bända av fingret
istället, som om man skulle glida upp på Ciss (se tipset om
glissando), tills bara mollhålet är öppet.
Detta kräver att durhålet sitter närmare vänsterhandsidan av pipan, än
mollhålet, men så är det på de flesta pipor. Vissa tycker att det är
enklare att rulla av fingret (uppåt). Detta har fördelen att det
fungerar även på pipor som har durhålet på fel sida. Pipare som spelar
med yttersta delen av fingret kan dra in fingret, mot handen, istället
för att bända, om durhålet sitter på rätt sida.
Ljudexempel
Låtexempel: Glad Sigfrid
|
Ännu en jam session i Ransäter, 2003
Foto: Anne-Marie Eriksson
|
Rino Rotevatn och Mikael Lund
(Pôsuträffen i Gagnef 2002)
Foto: Anne-Marie Eriksson
|
G- eller D-dur på en E/A-pipa
Detta kräver två saker av din spelpipa.
- Ett tumhål för höger tumme. Det har många pipor, men inte
alla. Detta hål ljuder i G när man lyfter tummen.
- Nedersta tonen på pipan måste vara ett D, inte ett Diss som
det är på en del pipor. Är det ett Diss kan du sänka detta till
ett D genom att sticka in en kort del av ett sugrör i änden på
pipan. (Den vita fläcken vid änden på Mikael Lunds spelpipa här på
bilden intill är ett sådant sugrör)
Nu har du alla toner i skalan för att spela i G- eller D-dur. Vill du
spela i D-dur stämmer du pipan som om du skulle spela i A-dur, dvs du
täcker av durhålet under vänster långfinger. Vill du spela i G-dur
stämmer du pipan i A-moll. I G-dur är alltså grundtonen din högra
tumhålston, vilket känns ovant i början. Men när du vant dig vid det
kan du spela låtar som skulle ha krävt en klaff högst upp på pipan om
du hade spelat den i A-dur! (Denna ton motsvaras ju nu av din vänstra
tumme, eftersom hela skalan har flyttat ett helt tonsteg nedåt).
Öva att hoppa mellan A-dur och G-dur genom att spela samma låt i båda
tonarterna!
Låtexempel: Bröllopsmarsch efter
Nedergårds Lars spelad i F på en D/G-pipa (också ett exempel på
hur man tar en extra ton längst ner i skalan, genom att trycka pipan
mot benet - se ovan)
|
Höga E, och högre, på D/G-pipa utan klaff
En del D/G-pipor har en klaff ovanför vänster pekfinger som öppnar ett
E-hål, om man trycker ner den. (Motsvarande klaff på E/A-pipor, för höga
Fiss, är mycket ovanlig.) Klaffhålet är väldigt nära rörbladet och
tonen är därför ganska mycket starkare och råare än någon annan ton på
pipan. Så någon längre stund vill man inte ligga kvar på den tonen.
Men på många D/G-pipor (beroende på rörbladet) kan man ta denna ton på
ett annat sätt, med trevligare ljud och utan att använda klaffen!
Spela höga D (tumhålstonen) med alla andra fingrar (även höger
lillfinger) på pipan. Gå sedan direkt ner till låga C, dvs lägg på din
vänstra tumme, samtidigt som du sänker säcktrycket rejält. Det är
troligt att pipan skriker till då. "Skriket" är faktiskt en ton; På
samtliga pipor jag har provat är det ett högt E, dvs samma ton som
klafftonen, men ljudet är trevligare än om man hade tryckt ner
E-klaffen. Mjukare, som om pipan gått upp i falsett. Nu är det tyvärr
inte så enkelt att tajma trycksänkningen så att pipan går över till E
i exakt rätt ögonblick i låten man spelar, så det är ofta bättre att
göra på ett annat sätt:
Spela höga D på samma sätt som ovan, dvs med alla andra fingrar på
pipan. Istället för att lägga på tummen, som ovan, trycker du in den
med nageln först i hålet. Då halvtäcker du hålet (har du spelat
blockflöjt känner du igen tekniken). Med lite övning lär du dig hur
stor del av hålet du skall täcka för att producera samma ton som ovan,
höga E. Fördelen är att du inte behöver sänka säcktrycket lika mycket,
och det är lättare att tajma det rätt. På några pipor kan man sedan
lyfta höger lillfinger och komma upp ytterligare någon ton till!
I detta Ljudexempel går jag först upp till E med
hjälp av klaffen, andra gången tar jag den genom att sänka trycket
enligt ovan, tredje gången använder jag tricket med tumnageln och
fjärde gången (också med tumnageln) går jag upp ytterligare en ton,
till Fiss.
Tyvärr brukar inte detta trick fungera på E/A-pipor - varför vet jag
inte. Det är särskilt synd eftersom E/A-pipor normalt inte har någon
klaff för denna extra ton heller. Men hittills har jag inte provat en
enda D/G-pipa där det inte har fungerat (det fungerar lustigt
nog också på estländska Torupiller i samma tonart). Det verkar
underlätta tillförlitligheten (hur lika tonen låter varje gång) om
pipan är bälgblåst istället för munblåst.
Tips: Öva inte på detta när grannarna är hemma!
|
1400-talssäckpipare i Härkeberga kyrka i Uppland
|
Sammanfattning: Mer än en och en halv oktavs omfång! |
Bara för att visa att ovanstående tricks alla är möjliga på en och
samma pipa spelar jag här i ett ljudexempel alla
toner i den utökade skalan enligt ovan, på min D/G-pipa. Det är
svårt att spela alla dessa toner i vilken ordning som helst, men de
finns där i alla fall. Omfånget är faktiskt en oktav + en kvint! Då
har jag ändå uteslutit en ton jag kan ta ibland, men bara ibland och
därför inte har beskrivit här - ett murrigt låga A på D/G-pipan (H på
E/A-pipan). Med den inräknad blir det en oktav + en sext:
Min D/G-pipas omfång
Även om du, din pipa och/eller ditt rörblad inte vill var med på alla
dessa tricks, är jag säker på att du kan få ut några toner extra ur
den i alla fall. Mycket nöje!
Olle
|
(Musiken) Föregående sida || Nästa sida (Nybörjarvänliga låtar)
|