Den svenska säckpipan

Spelteknik

Jag får ofta frågor om hur man gör för att åstadkomma olika effekter på svensk säckpipa. Jag har samlat några sådana speltekniska tips nedan. I beskrivningarna antar jag, om jag inte skriver något annat, att du har en säckpipa i E/A, dvs med en spelpipa med ett normalt omfång från D' (eller Diss') till E''.

Denna sida består av tre avdelningar. Den första, "Nödvändigheter", är främst riktad till nybörjare, om hur man spelar säckpipa över huvud taget. Speltekniska extrafinesser kommer längre ner, i avsnitten "Utsmyckningar" och "Utökningar".

Nödvändigheter

Hur man håller instrumentet

Säcken hålls oftast under vänster arm, med vänster hand överst på spelpipan. Några pipare håller säcken framför sig och trycker den mot sig.

På spelpipans framsida finns 6-7 urgröpningar för fingrarna. Nu för tiden är det oftast 7. Den som kanske fattas på äldre instrument är urgröpningen längst ner, för höger lillfinger. Men ett fingerhål brukar finnas där i alla fall, ibland på sidan av pipan (i så fall är det egentligen ett stämhål, men man kan nå det med lillfingret). Den näst översta urgröpningen på spelpipans framsida har oftast två hål, på en del pipor även den översta. På spelpipans baksida finns ett eller två tumhål.

De tre översta urgröpningarna på framsidan är tänkta för vänster hands pek-, lång- och ringfinger. Nästa urgröpning är för höger pekfinger och så vidare. Vänster lillfinger används alltså inte. Hålet eller hålen på baksidan är naturligtvis tänkta för din tumme eller dina tummar.

Bilden här intill visar fram- och baksidan av en spelpipa i E/A. De svarta ringarna är avklippta bitar av en cykelslang och används för finstämning. Baksidan på just denna pipa har tre hål. Hålet längst ner på baksidan är ett stämhål - det finns inget finger över för det. Namnen bredvid pipan talar om vilken ton som ljuder om motsvarande hål är öppet och alla hålen ovanför är stängda.

Delvis av tradition (men också av speltekniska skäl som visar sig längre ner) spelas säckpipa oftast med raka fingrar. Vissa pipare täcker fingerhålen med mittdelen av fingrarna, andra med fingarnas yttre del (men även i så fall normalt med den flata delen, alltså, inte fingertoppen). Själv gör jag både och. Med vänster hand täcker jag hålen med den yttre delen av fingrarna. Högerhandens fingrar täcker hålen med mittdelen.

Men det viktigaste är att du är bekväm. Ska du spela bra måste du spela avslappnat (vilket kan vara svårt, eftersom vänster överarm är spänd).

Fram och baksidan av en spelpipa i E/A
Fram- och baksida av en spelpipa i E/A.

Hur man håller i spelpipan
Den mest intressanta delen av en säckpipares kropp. Spelpipan här är en D/G-pipa och metallbiten högst upp är en klaff för höga E (skulle motsvara Fiss på en E/A-pipa, men E/A-pipor har normalt inte en sådan klaff). Tröjtrycket är en 1500-tals teckning av en björn och en säckpipare, från Olaus Magnus berättelser om de nordiska folken.
Foto: Mikael Larsson
Jan Winter och jag sjunger och spelar
Den som inte blåser hela tiden hinner kanske sjunga en vers? (instrumentet till höger är en lira, spelad av Jan Winter)
Foto: Anne-Marie Eriksson

Blåsteknik

Det vanligaste nybörjarmisstaget är att blåsa hela tiden, tills luften är slut i lungorna, då man tar ett kippande andetag. Om man gör så blir man fort trött, och det är svårt att hålla en stadig ton.

Lufttrycket i säcken ska vara ganska konstant, om man inte vill att tonen ska svaja. Säcktrycket upprätthåller man med armen, inte lungorna/magmusklerna! Fyll bara på luft när det behövs, dvs först när du klämt ur en lungfull med luft ungefär. Ta gärna för vana att släppa munstycket från munnen, när du inte blåser. Måste du fylla på oftare än var femte sekund är det något fel på din säck (den läcker) eller dina rörblad (de kräver för mycket luft).

Släpp efter lite på armtrycket just när du blåser in ny luft i säcken. Hur mycket du ska släppa efter kan du bara lära dig genom att öva: Håll en låg ton under lång tid, flera minuter, utan svaj. Spela gärna in dig och lyssna efteråt. Tråkig låt, kanske, men förhoppningsvis lärorik.

Fingersättning

Jämfört med andra instrument är den svenska säckpipan väldigt okänslig för olika fingersättningar. På de flesta svenska säckpipor spelar det inte så stor roll för pipans stämning vad du gör med fingrarna nedanför det översta öppna fingerhålet. Däremot har det betydelse för några av de speltekniska knep jag kommer till längre ner.

Man skiljer på öppen och stängd fingersättning. Nybörjaren spelar oftast spontant med öppen fingersättning. Det innebär att man lyfter alla fingrar upp till och med det hål som för tillfället ljuder. Spelar man låga E har man alla fingrarna utom höger lillfinger på pipan. Spelar man A kan man vinka till mamma i publiken med högerhanden, och spelar man höga E kan man vinka med spelpipan, för det är inget som håller i den! (Jo, man brukar lägga på några högerhandsfingrar bara för att hålla fast den).

Spelar man stängt (eller täckt) å andra sidan så utgår man alltid från spelpipans näst nedersta ton, E, dvs man har alla fingrar utom höger lillfinger på pipan. När man sen ska spela någon annan ton lyfter men det fingret som motsvarar den tonen, och bara det fingret. (Vill man spela låga D/Diss lägger man naturligtvis på höger lillfinger istället)

De flesta erfarna pipare spelar med någon sorts mellanting - halvstängt - men närmare stängt än öppet. Att hålla så många fingrar som möjligt på pipan (utom höger lillfinger alltså) gör det lättare att hoppa mellan toner som ligger långt ifrån varandra i skalan, eftersom färre fingrar behöver röra på sig. Ett specialfall av detta är att spela korta toner, eller staccaton (se nedan). En mer stängd fingersättning påverkar också ljudet en liten aning (tonen blir aningen mjukare och tystare än om man spelar helt öppet). Men, beroende på hur stora fingerhålen är på din pipa, kan vissa toner bli ostämda om du skulle spela helt stängt. Prova dig fram.

Ett stängt D
Titta Mamma! Han spelar ett stängt D!
Foto: Anne-Marie Eriksson

Ett exempel på halvstängd fingersättning
Ett exempel på halvstängd fingersättning. Under varje not finns en schematisk bild av spelpipan där fyllda cirklar (svarta) föreställer stängda fingerhål och ofyllda cirklar (vita) föreställer öppna fingerhål. De två tumhålen har ritats utanför respektive pipa. Det horisontella strecket markerar gränsen mellan vänster hand (överst) och höger hand (underst).
Mikael Larsson och jag på väg till Estland
Säckpipare behöver inte bära flytväst!
(killen till höger heter Mikael Larsson och vi är på väg till en säckpiparträff i Estland, sommaren 2004)
Foto: Hans Rönnegård

Tonupprepning

Hur skiljer man tonerna åt, när samma ton ska upprepas flera gånger? Detta tonupprepningsproblem är ganska unikt för säckpipor. En pianist som vill spela samma ton, X, flera gånger, trycker helt enkelt ner tangenten X flera gånger. En flöjtist skiljer på tonerna med tungan - genom att låta tungan forma ett "T" eller ett "K". Fiolspelmannen vänder riktning på stråken. I alla tre fallen blir det en skarv mellan tonerna, dvs en mycket kort paus. Men säckpipan är ju aldrig tyst (till grannarnas förtret), så hur gör man då?

Jo, man får lura örat, genom att spela någon annan ton, Y, emellan. Man spelar XYX alltså, men Y spelas så kort att man inte uppfattar den som en ton, utan som en skarv mellan X-tonerna.

Här skiljer man på två tekniker, beroende på om Y ligger ovanför eller nedanför X i tonskalan. Ett klipp är när mellantonen Y ligger ovanför X. Tonen A, till exempel kan brytas genom att snabbt lyfta och omedelbart sänka vänster ringfinger eller vilket annat vänsterhandsfinger som helst. Eftersom tonen ska spelas så kort att den inte uppfattas som en ton, ska det inte spela så stor roll vilket finger man lyfter. Men på svensk säckpipa är omärkliga klipp svårt att göra, eftersom tonerna ovanför X i skalan oftast också är starkare än X. Så det kan vara en bra idé att välja klippfinger så att det passar med melodin.

Ljudexempel på klipp

Den andra tekniken kallas slag och är alltså när Y ligger nedanför X i skalan. Man slår snabbt till det öppna spelhålet för tonen X, med motsvarande finger. Vilken ton mellantonen Y blir, beror på vilket fingersättning man spelar med - det blir tonen för det närmaste öppna spelhålet nedanför X. Jag tycker att det är betydligt lättare att få en omärklig ton Y, dvs bara en skarv i X, om man slår, jämfört med om man klipper.

Ljudexempel på slag

Ett tredje sätt att skilja X-tonerna åt är att spela den första X-tonen staccato. Se nästa tips. Man skulle kunna se det som ett specialfall av ett slag, men det är inte riktigt samma sak.

Korta toner (staccato)

Man kanske kan diskutera om detta hör hemma i avsnittet om nödvändigheter, men jag tycker det. I synnerhet om man ska spela till dans är det viktigt att få fram en tydlig takt när man spelar - då underlättar det om man kan spela med studs!

Vill man spela korta toner bör man spela med stängd fingersättning (se avsnittet om detta). Tricket är nämligen att spela tonen i fråga och sedan gå omedelbart ner till låga E, som då oftast inte uppfattas som en ton utan som en paus (i synnerhet om bordunpipan är stämd i samma ton). Spelar man helt stängt behöver man bara röra ett enda finger (lägga på detta på pipan) för att gå direkt ner till låga E. Spelar man öppet måste man lägga på flera fingrar exakt samtidigt, vilket är svårt.

Ljudexempel

Tips: Illusionen fungerar inte så bra om tonen man vill spela staccato ligger nära tonen man hoppar till (låga E). Dessutom, oavsett vilken ton det är man vill spela staccato, fungerar det inte heller så bra om nästa ton i melodin faktiskt ska vara låga E. När du kommer till den tonen i melodin är du ju redan där och måste då bryta av den med ett klipp eller ett slag (se avsnittet om tonupprepning ovan).

Ibland kan det vara effektfullt att hoppa till en annan ton än låga E. Det kan ge illusionen att man spelar flerstämmigt. Ljudexempel: Springlek från Lima.

Om du pluggar igen änden på pipan och eventuella stämhål du har längst ner (nedanför fingerhålet för höger lillfinger) kan du spela äkta staccaton, dvs verkligen få tyst på pipan, genom att lägga på alla fingrarna (även höger lillfinger). Men då tappar du en spelbar ton - låga D eller Diss. Det är ju när du lägger på höger lillfinger som pipan tystnar. Om du sitter ner när du spelar kan du strunta i att plugga igen änden - då kan du spela D/Diss, som vanligt, och när du vill tysta pipan spelar du samma grepp, men täpper tillfälligt för pipänden genom att trycka ner den mot benet. (Irländsk säckpipa är gjord för detta, och spelas därför nästan alltid sittande.)

Två norska hallingdansare
Två norska hallingdansare i Ransäter 2003. Här vill det till att man håller takten!
Foto: Anne-Marie Eriksson

Utsmyckningar

Mikael Larsson
Mikael Larsson i djup koncentration (Pôsuträffen i Gagnef 2002)
Foto: Anne-Marie Eriksson

Förslag

Ett förslag (som uttalas med betoning på första stavelsen) är en liten utsmyckande ton som spelar alldeles före meloditonen den skall utsmycka. På säckpipa gör man oftast detta uppifrån och då är förslaget samma sak som ett klipp (se avsnittet om tonupprepning). Skillnaden är bara att vi nu inte gör det av nödvändighet, för att separera toner, utan bara som utsmyckning. Det betyder också att vi nu vill att det ska höras.

Jag brukar försöka välja förslagstoner som passar bra med melodin, dvs som skulle kunna ha spelats som en överstämma med melodin.

Ljudexempel 1

Förslag kan också vara ett effektivt sätt att markera takten, i synnerhet om man kombinerar det med ett staccato (av tonen man landar på).

Ljudexempel 2

Om man vill vara lite extrem kan man spela flera förslag i serie och spela arpeggio, dvs brutna ackord:

Ljudexempel 3

Darr på tonen (vibrato)

Det vanligaste och enklaste sättet att spela vibrato är att öppna och stänga ett eller flera hål nedanför det ljudande hålet, om och om igen, genom att fladdra med fingrarna. Hur bra det fungerar beror på hur stort fingerhålet för den ljudande tonen är. Ett litet fingerhål ger större vibratoeffekt, för den tonen, än ett stort.

Ljudexempel

Vilket eller vilka fingrar nedanför man ska fladdra med får man prova sig fram till. Jag vibrerar oftast alla toner ovanför A med ett och samma finger - höger pekfinger. Vänster tumhålston, höga E, händer det att jag vibrerar med vänster pekfinger. Nedre skalhalvans toner vibrerar jag med fingret nedanför det ljudande hålet. De nedersta tonerna på pipan (E och D/Diss) kan man av naturliga skäl inte vibrera på detta sätt.

Om man istället skulle fladdra med fingret för den tonen man spelar, skulle ju tonen ändras till någon helt annan (lägre) ton - det skulle bli en drill, inte ett vibrato. Men om man slår snett, dvs avsiktligt missar en del av hålet, kan man få en vibratoeffekt. Problemet är att träffa precis rätt varje gång. Täcker man för liten del av hålet får man ingen effekt alls och träffar man för stor del av hålet blir det en drill istället för ett vibrato. Detta är mycket svårare än att fladdra med fingrarna nedanför.

Andra varianter är att skaka hela spelpipan, upp och ner eller åt sidorna, eller, om höger hand är ledig, klämma åt halsen på säcken, alldeles ovanför stocken/rörbladet. Det senare låter ganska kul - en sorts waw-waw-effekt.

Stefan Ekedahl
Stefan Ekedahl in action (Pôsuträffen i Gagnef 2002)
Foto: Anne-Marie Eriksson
Jam session i Ransäter 2003
Jam session i Ransäter, 2003
Foto: Anne-Marie Eriksson

Hur man glider upp till en ton (glissando)

Istället för att lyfta fingret som vanligt, täcker man av fingerhålet gradvis. Spelar man med raka fingrar kan man bända upp fingret. En del pipare rullar av fingret (uppåt) istället. Spelar man med yttersta fingerdelen kan man dra fingret åt sidan, mot handen. Jag bänder oftast.

Ljudexempel

Mer avancerat (utökningar av tonskalan, med mera)

OBS! Nedanstående tricks fungerar inte nödvändigtvis på alla säckpipor!

Volymkontroll i samspel

En av säckpipans stora nackdelar är att det är svårt att variera volymen, alltså tonstyrkan. I synnerhet när man spelar ihop med andra instrument, eller om någon skall sjunga till låten, kan detta vara ett problem.

Om du har flera rörblad att välja mellan kan du se till att välja rätt rörblad för rätt tillfälle. Rörblad kan variera ganska mycket i tonstyrka.

Att variera säcktrycket har en viss effekt, men ganska liten, och det påverkar tyvärr ofta tonhöjden mer än det gör volymen, i synnerhet nära båda ändarna av skalan.

Fingersättningen har faktiskt också en viss (liten) betydelse. Stängd fingersättning är tystare än öppen. I alla fall upplevs det så för en person som befinner sig framför dig, dvs din eventuella publik. När du spelar heltäckt riktas mycket av ljudet ner i golvet. Spelar du öppet kommer mycket av ljudet ut framför dig (genom fingerhålen). Av samma anledning upplever säckpiparen själv höga E, tumhålstonen, som mycket starkare än övriga toner (vilket den också är, men inte fullt så mycket starkare som man kanske tror).

Om du spelar ihop med ett tonsvagare instrument som plötsligt ska ta över melodin, dra in nedre delen av spelpipan mot dig och luta dig en aning framåt. Att kombinera sänkt armtryck med att plötsligt spela med spelpipan parallellt med golvet (med fingerhålen riktade ner i golvet alltså) kan faktiskt ha en ganska stor effekt. Om du dessutom tar ett par steg bakåt kan det fungera riktigt bra (även om publiken tror att du bugar och backar av hövlighet).

Den övre halvan av pipans skala är starkare än den nedre. Ska någon annan ta över melodin, och du spela en stämma, se till att hålla dig inom den nedre halvan av skalan. Du kanske inte behöver spela en stämma heller - ligg för all del kvar på borduntonen låga E ett tag.

Celsiustrion i Viksta kyrka 2002
Celsiustrion i Viksta kyrka, augusti 2002. Jag, Elisabet Börjesson och Gunnar Börjesson.
Foto: Anne-Marie Eriksson
Jag i Älvkarleby 2004
Undertecknad spelar upp en låt på Byss-Callestämman 2004. Eventuella extratoner man kan klämma ur pipan är värda mycket, när man spelar Upplandslåtar!
Foto: Anne-Marie Eriksson

Höga Diss

På en del pipor finns det två hål under vänster pekfinger, av vilka det övre (Diss) normalt är förtäckt av bivax eller liknande. Samma princip som för dur/moll-hålen ett steg nedanför alltså. Men man kan spela tonen Diss även utan detta extrahål.

Om man kommer uppifrån, dvs från höga E, är det ganska lätt - lyft vänster pekfinger som om du skulle gå ner till tonen D, men lägg inte på tummen som du brukar. Böj tummen och stick in nageln i hålet istället. I princip behöver du inte ha D-hålet öppet, dvs pekfingret lyft, för att göra detta, men jag tycker att det är lättare att pricka rätt om man gör så. Om du håller D-hålet stängt är det dessutom större risk att pipan skriker till (en effekt som utnyttjas i ett annat trick längre ner).

Ljudexempel

Om jag vill gå direkt till Diss nerifrån vinklar jag tummen där den är, jag lyfter den aldrig. Men ibland är det enklare att bara dra tummen nedåt en aning, så man halvöppnar hålet på det sättet istället för med tumnageln.

Höga F

Spela höga E, dvs lyft vänster tumme, och öka sedan långsamt trycket med armen. Tonen stiger, eller hur? Om rörbladet är för stabilt händer inte särskilt mycket. Om det är för vekt kan det stanna (sluta låta helt). Men om det är lagom stabilt kan man på detta sätt nå höga F, eller kanske ibland ännu högre. Med ett riktigt bra rörblad (och lite övning) kan du ta tonen F direkt, utan att glida upp till den, genom att öka trycket lagom mycket på en gång.

Ljudexempel

Låtexempel: Brudmarsch från Dalby

Magnus Holmström och jag i Österbybruk 2003
Huka er gubbar! Magnus Holmström och jag i Österbybruk, 2003.
Foto: Anne-Marie Eriksson
Jam session i Ransäter 2004
Visst ser det mysigt ut? (Ransäterstämman 2004) Foto: Anne-Marie Eriksson

Låga Ciss

Detta fungerar bara på pipor som har ett stämhål nedanför hålet under höger lillfinger (som ursprungligen var ett stämhål det med). Jag antar att tonen du når om du lägger på lillfingret är D (på vissa pipor är det Diss). Du kan i så fall, med lite tur, komma ner till Ciss, genom att trycka spelpipans ände mot ditt ben. Du bör sitta ner, alltså. Det enda hål som då är öppet är stämhålet.

I följande ljudexempel spelar jag på en D/G-pipa, så den låga tonen i fråga är i själva verket ett H, men tekniken är densamma.

Ljudexempel 1 (Den lägsta tonen, den fjärde från slutet, låter mer instängd än de andra. Men det är den ju också ...)

Ljudexempel 2 (Understämmans slutton)

Låtexempel: Bröllopsmarsch efter Nedergårds Lars (Ljudexempel 1 ovan är klippt från denna låt, som också tjänar som exempel på en låt spelad i "fel" tonart - se nedan)

Det är inte så lätt - pipan tystnar gärna istället, eller skriker, och även om det fungerar så är det kanske inte ett helt renstämt Ciss man får fram. Det hör man i det andra exemplet ovan - det tar en stund innan den glider rätt (jag kompenserar med säcktrycket). Behöver du stämma ner den tonen du får fram, kan du trycka i lite vax i undre kanten av stämhålet. (i undre kanten, för att minimera påverkan på tonen D, som ju stäms om med samma stämhål).

Att växla mellan dur och moll mitt i en låt

Normalt väljer man att stämma pipan i dur eller moll innan man börjar spela, genom att täcka av, eller för, det övre av de två spelhålen under vänster långfinger, med bivax eller liknande. På en E/A-pipa väljer man alltså om man vill att vänster långfinger skall kontrollera tonen Ciss (när pipan är durstämd) eller C (när den är mollstämd).

Om båda tonerna förekommer i samma låt stämmer man pipan i dur, dvs täcker av Ciss-hålet, och Ciss spelar man då som vanligt, genom att lyfta fingret. Tonen C kan man spela ändå, genom att bända av fingret istället, som om man skulle glida upp på Ciss (se tipset om glissando), tills bara mollhålet är öppet.

Detta kräver att durhålet sitter närmare vänsterhandsidan av pipan, än mollhålet, men så är det på de flesta pipor. Vissa tycker att det är enklare att rulla av fingret (uppåt). Detta har fördelen att det fungerar även på pipor som har durhålet på fel sida. Pipare som spelar med yttersta delen av fingret kan dra in fingret, mot handen, istället för att bända, om durhålet sitter på rätt sida.

Ljudexempel

Låtexempel: Glad Sigfrid

Jam session i Ransäter 2003
Ännu en jam session i Ransäter, 2003
Foto: Anne-Marie Eriksson
Rino Rotevatn och Mikael Lund
Rino Rotevatn och Mikael Lund
(Pôsuträffen i Gagnef 2002)
Foto: Anne-Marie Eriksson

G- eller D-dur på en E/A-pipa

Detta kräver två saker av din spelpipa.
  1. Ett tumhål för höger tumme. Det har många pipor, men inte alla. Detta hål ljuder i G när man lyfter tummen.

  2. Nedersta tonen på pipan måste vara ett D, inte ett Diss som det är på en del pipor. Är det ett Diss kan du sänka detta till ett D genom att sticka in en kort del av ett sugrör i änden på pipan. (Den vita fläcken vid änden på Mikael Lunds spelpipa här på bilden intill är ett sådant sugrör)

Nu har du alla toner i skalan för att spela i G- eller D-dur. Vill du spela i D-dur stämmer du pipan som om du skulle spela i A-dur, dvs du täcker av durhålet under vänster långfinger. Vill du spela i G-dur stämmer du pipan i A-moll. I G-dur är alltså grundtonen din högra tumhålston, vilket känns ovant i början. Men när du vant dig vid det kan du spela låtar som skulle ha krävt en klaff högst upp på pipan om du hade spelat den i A-dur! (Denna ton motsvaras ju nu av din vänstra tumme, eftersom hela skalan har flyttat ett helt tonsteg nedåt).

Öva att hoppa mellan A-dur och G-dur genom att spela samma låt i båda tonarterna!

Låtexempel: Bröllopsmarsch efter Nedergårds Lars spelad i F på en D/G-pipa (också ett exempel på hur man tar en extra ton längst ner i skalan, genom att trycka pipan mot benet - se ovan)

Höga E, och högre, på D/G-pipa utan klaff

En del D/G-pipor har en klaff ovanför vänster pekfinger som öppnar ett E-hål, om man trycker ner den. (Motsvarande klaff på E/A-pipor, för höga Fiss, är mycket ovanlig.) Klaffhålet är väldigt nära rörbladet och tonen är därför ganska mycket starkare och råare än någon annan ton på pipan. Så någon längre stund vill man inte ligga kvar på den tonen. Men på många D/G-pipor (beroende på rörbladet) kan man ta denna ton på ett annat sätt, med trevligare ljud och utan att använda klaffen!

Spela höga D (tumhålstonen) med alla andra fingrar (även höger lillfinger) på pipan. Gå sedan direkt ner till låga C, dvs lägg på din vänstra tumme, samtidigt som du sänker säcktrycket rejält. Det är troligt att pipan skriker till då. "Skriket" är faktiskt en ton; På samtliga pipor jag har provat är det ett högt E, dvs samma ton som klafftonen, men ljudet är trevligare än om man hade tryckt ner E-klaffen. Mjukare, som om pipan gått upp i falsett. Nu är det tyvärr inte så enkelt att tajma trycksänkningen så att pipan går över till E i exakt rätt ögonblick i låten man spelar, så det är ofta bättre att göra på ett annat sätt:

Spela höga D på samma sätt som ovan, dvs med alla andra fingrar på pipan. Istället för att lägga på tummen, som ovan, trycker du in den med nageln först i hålet. Då halvtäcker du hålet (har du spelat blockflöjt känner du igen tekniken). Med lite övning lär du dig hur stor del av hålet du skall täcka för att producera samma ton som ovan, höga E. Fördelen är att du inte behöver sänka säcktrycket lika mycket, och det är lättare att tajma det rätt. På några pipor kan man sedan lyfta höger lillfinger och komma upp ytterligare någon ton till!

I detta Ljudexempel går jag först upp till E med hjälp av klaffen, andra gången tar jag den genom att sänka trycket enligt ovan, tredje gången använder jag tricket med tumnageln och fjärde gången (också med tumnageln) går jag upp ytterligare en ton, till Fiss.

Tyvärr brukar inte detta trick fungera på E/A-pipor - varför vet jag inte. Det är särskilt synd eftersom E/A-pipor normalt inte har någon klaff för denna extra ton heller. Men hittills har jag inte provat en enda D/G-pipa där det inte har fungerat (det fungerar lustigt nog också på estländska Torupiller i samma tonart). Det verkar underlätta tillförlitligheten (hur lika tonen låter varje gång) om pipan är bälgblåst istället för munblåst.

Tips: Öva inte på detta när grannarna är hemma!

1400-talssäckpipare i Härkeberga kyrka i Uppland
1400-talssäckpipare i Härkeberga kyrka i Uppland

Sammanfattning: Mer än en och en halv oktavs omfång!

Bara för att visa att ovanstående tricks alla är möjliga på en och samma pipa spelar jag här i ett ljudexempel alla toner i den utökade skalan enligt ovan, på min D/G-pipa. Det är svårt att spela alla dessa toner i vilken ordning som helst, men de finns där i alla fall. Omfånget är faktiskt en oktav + en kvint! Då har jag ändå uteslutit en ton jag kan ta ibland, men bara ibland och därför inte har beskrivit här - ett murrigt låga A på D/G-pipan (H på E/A-pipan). Med den inräknad blir det en oktav + en sext:

Min D/G-pipas omfång
Min D/G-pipas omfång

Även om du, din pipa och/eller ditt rörblad inte vill var med på alla dessa tricks, är jag säker på att du kan få ut några toner extra ur den i alla fall. Mycket nöje!

      Olle

Olle Gällmo http://olle.gallmo.se olle@gallmo.se