Den svenska säckpipan

Introduktion

Svensk säckpipa, byggd av Alban Faust
Det kan säkert komma som något av en överraskning, även för en hel del svenskar, att det finns en lång tradition av säckpipsspel i Sverige. Det finns åtskilliga bilder av säckpipor och säckpipare i svenska kyrkor från 1300-talet och framåt.
"Ingen är min like
uthan Per Lasseson then huite
ok iohan medh sin pipe."

Mäster Eghil, bildtext till kalkmålning av säckpipeblåsande gris(!), Edebo kyrka, Uppland, 1515.

Instrumentet har alltså åtminstone varit känt en lång tid. Det finns dock knappt några bevis för att säckpipan faktiskt också spelades i Sverige under medeltiden, men heller ingen anledning att betvivla det - Sverige tog mycket influenser från kulturlivet i central- och västeuropa under denna tid och senare skrifter, från tiden mellan 1600- och 1800-talet, talar om tillfällen där säckpipan finns med som ett naturligt, inte exotiskt, inslag. Minst en gång blev den till och med omnämnd som svenskt nationalinstrument:
"Både säckpipan och nyckelharpan, vårt lands national-instrumenter, erbjödo denna bas vid dansarna."

C.A. Mankell, om bordunmusik i verket Musikens historia, 1864.

Men, troligen på grund av att säckpipan kräver en hel del underhåll och inte har så stort tonalt omfång, blev den så småningom undanträngd av de mindre krävande och mer flexibla fiolerna och dragspelen. Endast en säckpipsmodell överlevde in på 1900-talet - i västra Dalarna var säckpipan fortfarande ganska vanlig på 1800-talet och den siste säckpiparen med nedärvd tradition kunde höras spela så sent som på 1940-talet. Gudmunds Nils Larsson (1892-1949) kunde bara en handfull låtar men blev, som den siste kände piparen, en viktig länk till det förflutna.

Olle Gällmo http://olle.gallmo.se olle@gallmo.se