Den svenska säckpipan

Återupplivandet

"Blåses Säckpipa någonstans i Dalarne? Och hur är den stämd?"

August Strindberg i ett brev till Carl Larsson 1906.

"Det rysliga instrumentet blåses icke mer i Dalarne."

Carl Larssons svar.

Mats Rehnberg
Mats Rehnberg
1943 gav Nordiska museet i Stockholm ut en licenciat-avhandling, "Säckpipan i Sverige", av etnologen Mats Rehnberg (1915-1984). Rehnberg hade hittat de första tecknen på en svensk säckpipetradition 1937 via ett ord i dalmålet[1]. Senare, 1939, under en evakuering av Nordiska museets samlingar, föll några underliga (och väldigt torra) säckpipor ut ur en låda ...

Gudmunds Nils Larsson
Gudmunds Nils Larsson
(1892-1949)
Rehnberg hade gjort en stor upptäckt. Det ansågs nämligen då vara ett faktum att det aldrig funnits någon säckpipetradition i Sverige, åtminstone inte sedan medeltiden. En intressant ståndpunkt med tanke på omnämnadet av säckpipan som svenskt nationalinstrument bara några decennier tidigare (se citat på introduktionssidan).

Ture Gudmundsson
Ture Gudmundsson
Rehnberg besökte och intervjuade den siste kände säckpiparen, Gudmunds Nils Larsson, flera gånger under sitt arbete. Det gjorde också musikläraren Ture Gudmundsson (1908-1979), som hade inspirerats av Rehnbergs avhandling till att bygga en säckpipa, men upptäckte att han behövde mer teknisk information. Efter sitt besök hos Gudmunds Nils Larsson lyckades Gudmundsson bygga ett spelbart instrument[2] på vilket han 1948 spelade in två låtar för Sveriges Radio. Låtarna var en visa ("När barnen mister mor och far") och en brudmarsch efter säckpiparen Nedergårds Lars Olsson (1813-1895). Under 35 år var detta den enda inspelningen av svensk säckpipa.
1800-talssäckpipa från Mockfjärd
Säckpipa från 1800-talet
En handfull instrument byggdes under 50-, 60- och 70-talet, men det var först 1981, då Leif Eriksson (sågverksarbetare och möbelsnickare) och Per Gudmundson (fiolspelman) på uppdrag av Gunnar Ternhag vid Dalarnas museum utvecklade ett spelbart instrument och Eriksson började serietillverka dem, som återupplivandet verkligen startade. Instrumentet de tog fram var en kompromiss mellan de få (ca ett dussin) bevarade säckpipor som fanns att tillgå i svenska museer och behovet av en säckpipa som gick att spela ihop med andra instrument.

Svensk säckpipa byggd av Leif Eriksson
Säckpipa av Leif Eriksson
Det senare påverkade valet av tonart och melodipipans skala, ett val som måste göras ändå eftersom ingen med säkerhet visste hur de gamla instrumenten var stämda. Det orsakade också två avvikelser från traditionen. Först och främst hade ingen av de bevarade säckpiporna stämbar bordun, medan Eriksson utrustade sina med en tudelad bordun med rörlig nederdel. Sedan, efter att ha gjort ett litet antal instrument, valde Eriksson att vända säcken ut-och-in (köttsidan utåt) för att göra den lättare att täta.

Skivomslaget till 'Per Gudmundson: Säckpipa' (GLP-8)
Per Gudmundsons LP
Bland det första man vill göra efter att ha återupplivat en tradition är att göra den känd. Per Gudmundson var, och är, mest känd som fiolspelman. Att en av landets bästa fiolspelmän ibland lade fiolen åt sidan för att spela en låt eller två på den svenska säckpipan hjälpte onekligen till att sprida nyheten. Gudmundson gjorde också en skivinspelning, LP:n "Säckpipa". Ett TV-program om återupplivningsarbetet gjordes, kurser och festivaler hölls regelbundet i Dalarna under 80-talet och andra instrumentbyggare började bygga svenska säckpipor. Alban Faust, Börs Anders Öhman och Bengt Sundberg är kanske de mest kända efter Leif Eriksson.
[1] Verbet 'dråmba' i betydelsen att hålla en baston till en melodi (på dragspel)
[2] Dock inte i samma tonart eller skala som svenska säckpipor idag.

Olle Gällmo http://olle.gallmo.se olle@gallmo.se